Vill ju inte vara patetisk…

Jag har inte haft så här långt hår sedan jag var 21 år. Det är häftigt. Fast nu skulle jag egentligen vilja klippa mig, tror jag. För jag är trots allt över 50…
I många saker känner jag mig ganska klok, men när det kommer till mig själv kan jag vara fullständigt irrationell. För tre år sedan bestämde jag mig för att låta håret växa. Kul att se hur det känns att ha långt hår, liksom. Och så ekonomiskt smart – jag sparar en massa pengar på att inte gå till frisören vare sig för att klippa håret eller slinga det (jag hade tur att det blev inne med grått hår). Ungefär 5000 spänn om året, i runda slängar.

Men jag har en akilleshäl. Jag är oerhört rädd för att verka patetisk. Så har det alltid varit. Jag tyckte jag var för gammal för att åka ut på gymnasieskolorna och informera om universitetsutbildningar redan för 15 år sedan. Meningen jag använde var just “det är ju patetiskt att jag ska informera dem – det ska ju unga människor göra, såna som pluggar”.

Detsamma med långt hår. Någonstans skvalpar det omkring något om att kvinnor över 50 inte ska ha långt hår. “Det är patetiskt.” Jag hör mig själv säga: “Jag längtar efter att ha en frisyr.” Alltså, det är inte mina tankar. Det är någon annans. Eller någras, men inte mina. Det är tankar som slagit rot i min hjärna, som en sån där skräppa – ogräset som är omöjligt att bli av med. Långt hår är väl också en frisyr? Och jag tycker det är skitsnyggt med långt hår på andra, uppsatt eller hängande. På unga, medelålders och gamla.  Men på mig själv… där är det svårare att tillåta mig att tycka att det är snyggt. Jag litar inte på mina egna ögon. Och tänk om mina vänner säger att det är snyggt bara för att vara justa? Och att de egentligen tycker att det är patetiskt.

Det är ju lätt att tro att jag har ålderskomplex. Fast det tycker jag verkligen inte att jag har. Hittills har livet bara blivit bättre för varje år. Visst får jag rynkor och Jordens dragningskraft har ett större inflytande över de flesta kroppsdelarna än när jag var 27, men det är inget som bekymrar mig eftersom jag inte har för avsikt att skaffa mig en 25-årig älskare.

Förmodligen har väl detta att göra med att det liksom förutsätts att man ska vilja vara yngre. Sådan är tonen. Läs på vilket magasin eller kvällstidningslöp som helst: så här håller du dig ung, klä dig yngre, botox här, hårfärg där, lyft uppåt… Och om jag säger att jag är nöjd med min ålder, så tas jag inte riktigt på allvar. För varför i all världen skulle man vilja vara 55 (och ett halvt), när man skulle kunna vara 27?

Jag vet precis varför. Det räcker med att se hur mitt liv ser ut idag och hur det såg ut när jag var 27, för att fatta att det är så mycket bättre nu. Det jag har uppnått i ökad självkänsla, kompetens och klokhet, kompenserar med råge en svunnen kropp. Fast även om jag har kommit en bra bit på min resa, så har jag uppenbarligen mycket kvar att lära mig. Och det absolut viktigaste är att fullständigt skita i vad andra tycker och lära mig att känna igen min egen röst och mina egna åsikter och hålla isär dem ifrån vad andra tycker. Just nu kan det mycket väl vara att det är jag som är trött på att ha långt hår och som känner för ombyte.

Det är tur att jag har tänkt att bli 113 år, för det här verkar ta tid…

 

40/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kategorier: Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − tio =

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.