Dag 111

Natten är inte ljus, men det beror på regnet som strilar ner utanför myggnätet. Huset är tyst, de som är här sover snart. Men inte jag.

Jag sitter ute på altanen i skenet av ljuslyktor och är bara så där fullkomligt uppslukad av nuet som man kan vara en sommarnatt utan måsten.

Tänker på det här med vänner; hur jag har ett pärlband av dem från olika skeden i livet, på olika platser i världen och hur pärlbandet fortsätter att fyllas på. Mina vänner-sedan-länge ger mig stadga och trygghet (vid sidan av allt kul). Dem har jag formats tillsammans med under många år. En del föll bort utmed vägen, för att vi utvecklades åt olika håll, inte hade intresse nog att hålla kontakten eller helt enkelt inte hade utbyte av varandra längre. När jag däremot träffar människor idag, så känns det ganska omedelbart vilka som kommer att fortsätta vara människor jag vill omge mig med eller människor som jag kan låta passera.

Det handlar väl förstås om jag känner mig själv bättre och att jag också är tydligare i min person. Jag behöver inte vänner för att inte vara ensam. Jag vill däremot gärna bli vän med en människa som inspirerar mig till att vilja fortsätta utvecklas. Det sista dygnet har jag umgåtts med människor som definitivt tillhör den senare kategorin och det är förstås därför jag har de tankar jag har, här i natten på altanen. Det har en alldeles särskild tjusning att känna samhörighet och vänskap till och med människor som man knappt känner egentligen.

När jag var i 25-årsåldern hade jag flera samtal med äldre kvinnor som satte sig i minnet. Vad vi pratade om kommer jag inte ihåg, och det är heller inte det viktiga. Men känslan kring de där samtalen glömmer jag nog aldrig. Jag tyckte det var otroligt inspirerande att höra dem så tydligt uttala vad de tyckte, tänkte och ville.

Sedan dess har jag längtat efter att komma dit de var, att våga vara så tydlig, att inte krusa och att göra val som var viktiga för dem - även om de var smärtsamma för andra. Jag inser att jag idag är i samma ålder som de var då, och att även jag har gjort de där valen.

Jag tror att välsignelsen med mitt liv är att det sällan har varit "bättre förr". Det blir snarare bättre och bättre hela tiden. Jag kan absolut tycka att det är superhäftigt med minnen och älskar att titta på gamla foton. Men jag har aldrig velat förflytta mig tillbaka dit igen - vilken tid det än har handlat om. Ingenting slår att vara här, där jag är nu, med de insikter jag fått, med det arbete jag gör, med den familj jag har och med de vänner jag har.

Ingenting slår det, utom möjligen morgondagen. Men den vet jag inget om, än så länge.