Okej, då kör vi igen. En väldig massa blogginlägg en väldig massa dagar i rad. Den röda tråden i år blir väl just att det inte är någon röd tråd. Som vanligt då. Ja, om inte livet självt räknas då, förstås.
Jag kommer att stöta smått och stort, personligt och världsligt, pretentiöst och larvigt, idealistiskt och utopiskt... jamen, jag kommer att vara mig själv helt enkelt.

Och vet du, det blir bara roligare och roligare - att vara mig själv. Ju mer jag lär känna mig desto mer intressant blir det. Ju mer jag blir medveten om vad som får mig att ticka, desto mer kan jag välja bort. Och ju mer jag väljer bort, desto mer energi och tid får jag över att göra det jag verkligen vill. Och måste.

För det är ju bara jag som kan vara jag, så det gäller att göra det så bra som möjligt. Det vore riktigt snöpligt att bli knackad på axeln en dag av den där med timglaset och inte ha gett mig själv en ärlig chans.

Tack du som uppfann bloggen! Tack för att jag har hittat ett forum att få blomma i. Tack för att jag har hittat ett sätt att få bli läst på utan att behöva slå mig in hos förlag eller tidningsredaktioner. Den här bloggen är bara min. Det är bara jag som sätter gränserna.

I flera år har jag deltagit i en utmaning som heter Blogg100. I år har grundaren till den förklarat att den utmaningen är nedlagd och det är ju hans varumärke. I år kör vi i stället under namnet #100dagarblogg.

Så: Hej! Kul att du vill göra mig sällskap på 2018 års resa. När sista blogginlägget skrivs i den här utmaningen är det redan försommar. Bara en sån sak. 8 juni om jag räknat rätt. Och om jag inte hoppar någon dag.

Om inte om, helt enkelt.

1/100

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂