Det finns inga facit på hur det ska levas, detta livet

Dag 60
Det var en tid när jag flyttade. Ofta. Räknade en gång till 23 olika adresser, vilket innebär att jag nästan vartannat år i snitt, har packat ner mina pinaler i lådor för att bege mig mot nya äventyr. Jag bytte jobb nästan lika ofta. Under den senare hälften av 1980-talet och även början på 1990-talet var det inte särskilt svårt.

Det har aldrig varit ett mål i sig, vare sig att flytta eller byta jobb. Men jag har alltid drivits av en nyfikenhet och en känsla av att det måste finnas mer. Mer att prova på, fler platser att se, fler områden att utmana sig på.

Därför har jag bott i Trollhättan, Uppsala, Nyköping, Stockholm, Malmö, Florida, Boston, Göteborg, Vänersborg, Hagfors och Skara. Ja, och i Oskarshamn mina två första månader. Ironiskt nog är Oskarshamn den enda av “mina” kommuner, som skickat mig en inbjudan till hemvändardagen. Vilket rimligen måste innebära att jag verkligen gjorde avtryck där. 🙂

Jag har jobbat som bokuppsättare, hemsamarit, sekreterare, läkarsekreterare, kassörska, brevsorterare, vårdbiträde, assistent åt barn med särskilda behov, läkarsekreterare, caféföreståndare, säljare av hårvårdsartiklar och inredning till frisörsalonger, ticketerare, journalist, kommunikatör och föreläsare.

Ser du den röda tråden?
Inte jag heller. Och jag är väldigt glad över att jag har fått en sådan uppväxt att jag aldrig känt att det är en röd tråd jag måste ha genom livet. Föräldrarna har säkert suckat över mitt flängande vad gäller såväl boende som yrkesval (och förmodligen även pojkvänner), men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin hört dem sucka högt. De kanske försökte och jag inte hörde, men som jag minns det har de snarare roat skakat på huvudet och sagt: “att du vågar” eller “vad du kan”.

Vi närmare oss studenttider och tusentals gymnasister går och våndas inför sina framtida val. Jag hoppas ändå att de flesta kan känna ett pirr av förväntan. För visst, tiderna är inte de samma som när jag tog studenten 1981, men livet är ändå så fullt av möjligheter och det finns inga facit på hur ett liv ska levas.

I en av alla anställningsintervjuer på 1980-talet fick jag göra ett personlighetstest. Utvärderaren sa i samtalet efteråt att jag nog var den mest omålinriktade person han träffat. Fast han hade helt fel. Jag är oerhört målinriktad – fast jag mår bäst av att sätta mål som är inom räckhåll och när jag nått ett, utvärderar jag och fattar ett nytt beslut om nästa mål ska ligga i samma linje eller bryta av tvärt åt ett annat håll.

1994 fattade jag ett sådant beslut, som innebar att jag flyttade till Skara och jag kände nästan direkt att jomen, här skulle jag kunna bo. Och det gör jag sedan dess, även om jag haft några olika adresser även här under åren. Men de senaste snart 18 åren har jag bott i samma hus och nästan lika länge har jag haft min basinkomst från samma arbetsgivare. Har aldrig känt tillstymmelse till rastlöshet och det beror väl också på att jag fortfarande är under utveckling, fast nu fokuserar mer på den inre resan.

Jodå, jag har ett långsiktigt mål också. Det började som en dröm, som med tiden omformades till en vision, men som jag nu har som mål. Fast vilket det är håller jag för mig själv ett tag till. 🙂

 

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Personlig utveckling.

Kommentarer

  1. Jadu,
    kommer ihåg när det var studenttider och hela vagnen var smyckad med text som: “KAS here we come”, kommer inte ihåg om det var er eller min student. Brorsan körde båda om jag inte missminner mej.
    Lite visste vi iaf. Vi kunde ju enkelt få jobb jämfört med senare år. Och hur arbetsmarknaden ändrats…

    • Ärligt Talat

      Det var nog på din student. 🙂 Stämmer, bror din körde vagnen. Har bilder på när vi är hemma hos er och skriver plakaten. Minns att vi bland annat hade “I vår klass går Lamen, till och med han tar studentexamen”. Ja, så oerhört mycket lättare det var då, att få såväl jobb som bostad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − två =