We shall overcome, det bara måste vi

Nr 141

Är skamlöst oregelbunden i mitt bloggskrivande. Inte det att lusten att skriva inte finns där, men jag har inte hunnit/orkat/prioriterat… Men i kväll kokar det i kroppen. I kväll är det så många ord som vill ut att jag omöjligt kan låta bli. Det kommer inte att gå att somna utan att lätta på ventilen först.

Jag har med åren lärt mig att lyssna och lita på min magkänsla och nu mår jag rent fysiskt illa. Hur i hela världen kunde det bli så här? Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti enligt de prognoser som gällde när jag stängde av teven.

När Violen stoppades om för några timmar sedan, pussade jag henne på pannan och sa att världen är sig ganska lik i morgon. Inga stora förändringar sker över natten, även om det kan verka dramatiskt så här på valdagen. Förmodligen kommer Sveriges statsminister inte heta Reinfeldt utan Löfvén om några veckor, men annars…

Va?! säger Violen chockat. Varför det???
Jag förklarar att det ju är det som valet handlar om och det är ofta största partiets ledare som blir statsminister.
– Men Reinfeldt har ju ALLTID varit statsminister!
Och så är det ju. Av hennes tio år har Reinfeldt varit statsminister i åtta. För henne är det alltid. För oss lite äldre, är det en kort stund.

I mitt perspektiv har det tredje största partiet alltid hetat Folkpartiet eller Centerpartiet. Det har inte spelat så himla stor roll. De har ju liksom hört till familjen. Jag har inte brytt mig så mycket om vilka som har styrt, om sanningen ska fram, för jag tycker de är ungefär likadana. Sossarna, moderaterna, folkpartisterna och centerpartisterna. Ja, kristdemokraterna kan väl vara lite eljest i en del frågor och vänsterpartiet är nästan exotiska, som tonåringen i familjen. Miljöpartiet är nykomlingen som vuxit till sig under åren och F! ett frö som påminner om hur det var när miljöpartiet var litet och nytt: obstinata, sätter invanda tankemönster på prov och är uppfriskande med sin tro på att gammalt verkligen går att ersätta med nytt.

Men Sverigedemokraterna… För mig hör de inte alls in i min svenska folkhemsverklighet. Jag har alltid vidhållit att det svenska är att komma från ett litet land, men kompensera vår litenhet med stor generositet, öppenhet och tolerans. Vi tar många gånger på oss världssamvetet och gör insatser där de större länderna är mer restriktiva. Det är det som gör vårt land så stort. Det är det som gör att vi kan få fram så fantastiska idrottsstjärnor, uppfinnare, nobelprisvinnare, författare, musiker och diplomater. Eftersom vi är små har vi sökt oss utanför våra gränser för att hämta intryck och höjt vår kompetens, och gör vi det är det självklart att det ska vara lika lätt att komma in hit, för dem som behöver det vi kan erbjuda. Trygghet, utrymme och frisk luft, till exempel.

Så fjuttigt det skulle vara här utan kåldolmar från Turkiet, pizza från Italien och gatorna fyllda med räkfnasiga bleka människor utan det minsta inslag från valloner, asiater, afrikaner… Att ens tänka tanken att nej tack, nu har vi fyllt vår kvot… Tack ska ni ha för allt ni bidragit med för att göra vårt land till det det är idag, men nu vill vi vara ifred ett tag och bara ta hand om oss själva. Vi hör av oss när det går så himla bra igen, att vi behöver fler som kan hugga i och jobba.

Jamen, det är ju så urgammalt detta att vi blir mer snåla och ogina när ekonomin blir sämre. Men därifrån till att rösta på ett parti som vill begränsa, som säger att vi hjälper er hemma hos er istället, inte här. Som om vi skulle få det ett uns bättre genom att stänga våra gränser och gömma oss här inne.  Då skulle vårt fantastiska land förvandlas till en instängd garderob.

Missförstå mig rätt, min far föddes i USA och jag har fortfarande släkt där, men jag vill verkligen inte att Sverige blir ett nytt USA. Fast nog känns det som att det är ditåt det barkar. Ett samhälle där man pratar mer om jag än vi. Där framgång är lika med hur mycket man tjänar. Där  man inte kan tänka sig att rösta på stora förändringar om det innebär att jag, jag, jag får det sämre.

Det kanske säger dig precis var jag står politiskt. Grattis! Då har du kommit längre än jag. Jag röstar på tre partier, för fler går inte att klämma in i de tre kuverten jag får på valkontoret.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna mig rådvill och faktiskt rent förbryllad: varför söker inte fler samarbete över partigränserna. I tider som dessa, när ett nytt osvenskt parti marscherar in som tredje största parti, skulle det vara fint om Sverige funkade mer som ett fotbollslag. ”Okej, vi vann det här valet, men vi köper gärna över dig från centern, er från moderaterna och dig från folkpartiet, så blir vi ett riktigt starkt lag med bred kompetens. Då kan vi vinna över uppstickaren, vars grundinställning strider mot det som vi har byggt upp tillsammans under decenniers decennier.

Förstår hur jag tänker? Det kanske blev rena sammelsuriet, det blir lätt så när känslorna svallar… Egentligen kan jag sammanfatta allt detta med att säga att Birgit Friggebo var före sin tid när hon försökte gjuta olja på de upprörda vågorna.
Det är nu vi borde gå samman allihop och sjunga: We shall overcome.

 

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton − 11 =