Sommaren börjar bra. Med läsning på bryggan en vanlig måndag kväll. Innan dess simmade vi omkring 400 meter och fick dessutom besök av storskrakefamiljen. Honan med tre ungar är trogna gäster på vår brygga. Det vet vi, för vi skrubbar fågelskit varenda dag. Men de är så himla söta, så det är okej. Idag fick vi dessutom se hur ungarna hoppade upp skrakmammans rygg och liftade med.

Någon sådan snålskjuts har jag inte använt mig av, här har det minsann bloggats med egna ord dag för dag. Och idag har jag, för andra året i rad, kommit i mål i Fredrik Wass bloggutmaning. 🙂

Jag har sett att en hel del pustat ut lyckligt för att ha klarat av det, tackat för sig och förkunnat att de nu drar sig tillbaka. Jag känner mig mer som jag inbillar mig att Rune Larsson, ultradistanslöparen från min uppväxtstad Trollhättan, skulle känna sig om han ställde upp i ett halvmaratonlopp. Trött, nja, men med en väldig massa mer att ge. Så jag tar bara en kort vätskepaus och fortsätter skriva på. Hundra till.

Jag har vänt och vridit på hur jag nu ska datera mina inlägg.  Det känns ju konstigt att börja från 1 igen. Lite tjatigt, liksom. Men jag tänker att jag kanske kan behålla hashtaggen #blogg100? Och så numrera 101 av 200 etcetera. Jamen, förstå vilka funderingar en bloggare kan gå omkring med... 😀

Jag orkar. Frågan är om du orkar läsa? Det ger sig, för det är också en sak för mig att träna på: att skriva för att jag mår bra av att skriva och skriva det jag mår bra av att skriva. Men om du också tycker om att läsa det, så är det självklart en välkommen bonus.

Så tack och hej #blogg100, nu tar nästa etapp vid!