Tjôtet är stadens själ

ankspår

Det kunde varit mina spår

 

Dag 4

Det har förmodligen med åldern att göra, det verkar vara alltmer som har det… Eller så är det bara jag som bara börjat skylla på det. Hursomhelst, senaste tiden har jag börjat se på min barndomstad med mer vänligt inställda ögon.

Två veckor efter att jag tog studenten flyttade jag från Trollhättan, industristaden där gatorna går efter strikt rutnätsmönster och stora vackra stenhus fått ge plats åt anonyma affärshus. Sedan dess har jag bott i närmare tio andra städer, både fulare och vackrare och hemmet har jag hittat i Skara, en stad som till det yttre skiljer sig helt från Trollhättan. Här utgår alla vägar från Domkyrkan och kvar finns flera kvarter med gamla trähus, ståtliga stenhus och den lummiga kastanjelunden.

Vid återbesöken har jag mest varit frustrerad över att jag aldrig träffar någon jag känner på stan, så som jag gör i den stad jag bor i nu. Trollhättan har känts både bekant och främmande. Så var det när jag återvände dit några år i början på 1990-talet. Jag fick börja känna min gamla stad på ett nytt sätt, men det var svårt.

Idag blev det ett snabb stopp utan särskilda ärenden. Gick in på Systembolaget, som jag först letade efter på fel ställe, och handlade helgens bubbel. Sicket gôtt tjat det blev med expediten!
– Kände du honom? undrade min kollega som var med.
– Nä, log jag med mungiporna uppe vid öronen.
Vidare in på Åhléns där en go’ tant stegade fram och levererade sina åsikter i min och kollegans diskussioner om huruvida Åhlénspallen eller Ikeapallen var mest praktisk.
– Kände du henne? undrade kollegan.
– Nä, log jag ännu större.

Stadens själ sitter självklart inte i gatumönster. Den sitter i människorna – oavsett om jag känner dem sedan tidigare, eller inte. Själen sitter i de goa gubbarna, i tjôtet och jargongen.  Jag som älskar att slänga käft, det går inte att göra det bättre än här.

Avslutade besöket med att, som alltid, ta ett stopp nere vid älven och kanalen. Idag bor jag sjönära med 200 meter till min badbrygga, men ja, det är något visst med det mäktiga vattnet som flyter genom staden, som en riktig livsnerv. Sökte mig tillbaka till gamla stigar, såg med vemod promenadvägen längs kanalen där jag gått så många gånger och resonerat med väninnan E, bryggan där jag kysste A efter världens konstigaste nattliga upplevelser med stora mått av andlighet, passerade lägenheter där jag varit på förfester och efterfester i alldeles för unga år och festlokalerna som lever kvar under nya namn.

De minnena kan jag aldrig skapa på något annat ställe. Jag är glad att jag inte bor kvar i dem, men det är inte så dumt att komma hem och få tjôta av sig en sväng och kolla av att rötterna sitter kvar där i älvkantsleran.

 

imageDet är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Även om det är nära mellan Skara och Trollhättan så är det ändå en dialektskillnad.
    Det är något speciellt med ens egen dialekt. Talet flyter bättre på den!

    Själv märker jag att ju mer människor jag möter pratar skånska, desto mer västgötska talar jag. 🙂
    Det blir en brygga att visa vem man är. ”Tala med bönder på bönders vis och med de vise på latin”. Typ.

    • Ärligt Talat

      Dialekter är kul, jag har bara lite för lätt att falla in i andras. Men visst är det som du säger att dialekten definitivt kan vara ett sätt att visa vem man är. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 9 =