Talarkondisen #Blogg100, 52 av 100

IMG_3690[1]

Har börjat lite smått att skissa på ett vårtal. Jag har nämligen fått äran att vara vårtalare vid Valborgsfirandet i Eggby utanför Skara.
Det känns lite extra trevligt, för sist jag talade just där var för 13 år sedan och maken och jag hade precis träffats.

Sedan dess har jag vårtalat även inne i Skara och i Skövde, och nationaldagstalat en gång i Karlsborg.

Jag läste att när människor får svara på vad som är det värsta de kan tänka sig, så kommer att tala inför människor på första plats. På andra plats; att dö… Det kan man ta med en nypa salt, men helt klart är det många som absolut inte kan tänka sig att stå där  och tala. Undrar just varför jag tycker det är så kul?

När jag föreläser om just de här frågorna brukar jag säga att man ska ta varje tillfälle i akt att hålla tal. Ju mer man tränar desto bättre går det. Precis som med kondisen. Vi skulle kunna prata om en viss talarkondis, helt enkelt.

Själv kopplar jag samman mitt eget talande med studenttiden i Uppsala, då jag kom med i spexet på Västgöta Nation och sedan också på V-Dala nation. Men egentligen började det nog tidigare, när jag gav mig in i politiken under några år. Retorik var ett vanligt ämne på kurserna vi gärna gick på (för att det var så roliga fester på kvällarna…).

När jag träffar dem som är mer osäkra på det här med att uppträda offentligt har jag tagit mig själv som exempel på att man kan övervinna sin egen blyghet, genom att träna och faktiskt utsätta sig för talarsituationer. Men det gör jag inte längre. Inte sedan jag fick höra att jag redan som åttaåring var konferencier på skolavslutningen i kyrkan. Jag?!

Har absolut inget minne av det. Men det mest fascinerande är just vilken självbild jag har burit med mig. Jag kommer väldigt tydligt ihåg hur jag kunde känna mig blyg och nervös när jag skulle prata – ja, om det inte handlade om att spela teater, eller så. Jag hade lätt för att rodna och tyckte det var besvärligt till och med att prata i klassrummet. Men tydligen uppfattades jag som framåt och oblyg redan som liten.

Och så är det ju ofta, att det inte märks utanpå hur osäkra vi känner oss inuti.

30 april hoppas jag dock att det märks att jag tycker det är kul att stå där och prata. Men först var det ju det där talet jag skulle skriva…

 

 

 

Kategorier: Kommunikation och Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två − 2 =