Smärtan i att ha barn #Blogg100, 21 av 100

IMG_3310.JPGRedan när jag såg det där strecket på testa-om-du-är-gravid-stickan, slog oron rot i mig. För första gången i mitt liv hade jag inte bara mig själv att ta ansvar för. Det är tio år sedan och hon har gudskelov inte gett mig mycket anledning till att känna den där oron på riktigt.

Men den lurar där, alltid. Tänk om hon får det svårt i skolan? Tänk om någon är taskig mot henne? Och första gången en kärlek sviker henne… Måste hon verkligen gå igenom den där smärtan? Måste hon gå igenom någon smärta över huvud taget.

Och så hände det idag. För första gången brast hennes hjärta på riktigt. Nej, inte någon förälskelse i någon pojke eller flicka. Det här var värre. Sedan ett halvår rider hon på ridskolan och de allra flesta gångerna har hon ridit på Hazel Honey, en stor vacker fux. Min dotter är en av få som kan rida det gamla stoet, som är öm i munnen och kräver varlig hand.

Hazel Honey har varit till salu länge och idag fick vi veta att nu kommer hon att lämna stallet. Men tyvärr inte till någon ny ägare, för ingen vill ha henne. På onsdag får hon i stället fara till himlens gröna hagar.

Åh, att se min tös stå där och klappa hästens mule, tyst. Och sedan i bilen, bara brista. Där satt vi sedan och grät i kapp. Hon för att hon förlorar en vän. Jag för att jag inte kunde skydda henne från den smärtan.

Jag vet att hon blir glad igen. Jag vet att hon kommer att stärkas av att känna smärta och överleva den, men hua så maktlös man är som förälder.

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Jag läste någonstans att ”ha barn är att leva med hjärtat utanför kroppen”. Så är det verkligen, tycker jag…!

  2. Lotta Wanner

    Ja så är det, när de gråter, gråter vi, kanske är det en tröst för dem, att någon delar deras sorg, att den får vara på riktigt. Många kramar till er.

    • Man kanske skulle bli en sån där modig människa, som läxar upp dem som gör fel och står upp för dem som är svagare? Jag tänker på hur många som far illa av ex mobbning och hur utlämnade de är…

  3. Känns verkligen igen… Att oron började redan vid det blå strecket… Och att man då föga anade hur mycket oro man skulle få bära, som en del i föräldraskapet…. Oron… och oron för oron.. Att man vill skydda barnen från allt som gör ont och är jobbigt…. Samtidigt som det jobbiga utvecklar en, om det är i hanterbart till art och grad… Men hellre skulle man ju ta och bära det jobbiga själv än att barnen ska… och det gör mer ont se dem ha det jobbigt än att ha det jobbigt själv…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 1 =