Samba och allsång #Blogg100, nr 103

Det är nog inte så konstigt att huvudet och fötterna värker ikapp…

Vilken dag! Det har blivit så många avtryck. Dagens blogg får hantera den musikaliska delen – eftersom det är den som fortfarande vibrerar i mina trumhinnor. 🙂

Jag var på plats på Malmö Arena lagom till invigningen av Nordiskt Forum Malmö 2014. Det fanns en wow-känsla i publiken, en stämning av hög förväntan över att det äntligen skulle börja. Vi satt där spända av förväntan. Snart skulle vi få jubla igång första nordiska forumet om jämställdhet på 20 år. Det inleddes med dans.
IMG_4552[1]

 

 

 

 

 

 

Alltså, jag är en enkel människa. Det blir väldigt tydligt ibland. Ur högtalarnakom ljud som var en blandning av jojk och hur det låter i maskinerna som pressar samman aluminiumburkarna i återvinningen. Till detta framförde Virpi Pahkinen en typ dans.

Jag har verkligen ingen aning om vilken sorts känsla det var tänkt att det skulle väcka hos oss, men det enda som rörde sig i mitt huvud var hur ont hon hade när hon gjorde sina rörelser och om tanken möjligen var att det skulle vara lika plågsamt som läget för jämställdheten? Det höll på ungefär 20 minuter för länge.

Jag betvivlar inte att hon anses vara duktig. Men jag fixar inte sånt som anses vara kultur, bara för att. Jag blev tom, nedstämd och lite gäspig.

Som tur var avlöstes hon sedan av norska gruppen Queendom, som består av tre kvinnor med afrikanskt ursprung som definitivt fick igång wow:et hos publiken. Efter det var jag inte trött på hela dagen. Det är gott att få stå upp, gunga med höfterna och låta tungspetsen drilla. Det var det fler än jag som tyckte. 😀

Mellan seminarierna har jag njutit av flera olika band som spelat på scenen på Hyllie torg och till slut avslutades dagen med ett musikaliskt fyrverkeri.

Först ut var Rrriotsamba, sjukt bra trummande kvinnor. Och så blev det så bra och tydligt, med en inledning i militärisk tvåtakt, som sedan förbyttes i gungande sambarytmer som fick oss alla att ställa oss upp i bänkraderna. Rytmer som talar mer om liv och kärlek än disciplin och makt.

Musik ska byggas utav glädje, sanna mina ord. För när glädjen öste fram till låtar framförda av Ane Brun, Kakan Hermansson och allsång med Josefin Johansson, då vibrerade luften i Malmö Arena av kämpaglädje och systerskap, vill jag lova. Sida vid sida stod vi från Nordens alla länder och några till, och sjöng för allt vi var värda och dansade till Girls just want to have fun, Working nine to five, I will survive, Högt över havet tillsammans med självaste Arja Saijonmaa…

IMG_4606[1]

 

 

 

 

 

 

Men bäst av alla på scen, det var nog banne mig teckentolkaren – till vänster om Arja Saijonmaa på bilden. Sicken brud till att dansa, teckna och ha attityd!

Bättre start kunde de här dagarna inte fått.

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio + 6 =