Så länge man bara inte är nöjd, så…

Dag 5
I veckan som gick var jag på redovisning i Violens skola. Violen är alltså min elvaåriga dotter. Temat var Kroppen och där fick vi bland annat stå och hålla upp den ena handen mot taket i två minuter, medan den andra hängde rakt ner. Sedan fick vi se vilken skillnad det var på dem. En var alldeles röd, den andra vit som snö.

En väninna upplyser mig om att förr höll överklassens damer sina händer upp i luften innan en man kom in i rummet, för att händerna skulle bli vita och tilltalande.

Ja jösses… hur länge har vi hållit på så här, och gjort om oss själva för att vi ska bli bystigare, smalare, vitare, brunare, slätare, rosigare, längre, blondare, mindre gråhåriga…? Så länge man bara inte går omkring och är nöjd med sig själv, så…

Att duga som den man är, det verkar vara en av de största utmaningarna vi har att hantera i livet.

Jag hade helt klart kunnat leva ett mer disciplinerat liv och varit smalare om midjan, men jag hade med allra största sannolikhet inte haft ett bättre liv för det. För viktigare än alla vita händer, släta pannor och platta magar är ju vem man de facto är, och vem man är  lär man kunna se genom att titta på sina vänner.  Gör jag det är det ett ord som dyker upp direkt i huvudet: rik.

Så är det. Jag är rik som har så många vänner, riktiga vänner – sådana som finns både på Facebook och på riktigt. Idag har jag haft timslånga samtal med en av dem, en av mina själssystrar. Det må så vara att vi inte har vita händer när vi nu går och lägger oss, men jag är ganska säker på att våra pannor är aningens slätare.

 

imageDet är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju + sjutton =