När jag inte skriver är jag inte hel

Dag 100

Jag är gärna med och sätter igång saker, tycker om när det är nytt och fräscht, inte helt tydligt i konturerna och allt är möjligt. Det är oändligt mycket tråkigare att förvalta och ”bara” se till att det håller sig på samma jämna fina nivå. Jag hoppar på en utmaning, kämpar för att klara av den, jublar när jag gjort det och letar vidare efter något nytt att utveckla och skapa. Det är sån jag är, det är så jag tycker om att arbeta. Det är inte så dumt att komma underfund med det.

De 100 träningspassen före midsommar är nu snubblande nära 130. Jag är inte längre orolig för att jag ska lägga ner träningen bara för att det blir midsommar. Men jag arbetar på att variera den och att sköta den själv hemma. Min nya utmaning är att göra tre styrkepass i veckan hela sommaren – även om jag inte åker till gymmet. Och så några lågintensiva pass på det. Borde alltså kunna bli 35 pass tills skolorna börjar i slutet av augusti.

I dag skriver jag sista inlägget i bloggutmaningen. Det 100:e inlägget sedan 1 mars. Jo, det stämmer, jag är två dagar efter tidsschemat, men det får duga.

Tidigare år har det gått åt skogen med min ambition att fortsätta skriva regelbundet efter avslutad utmaning. I år vill jag fortsätta. I år tänker jag fortsätta. Kanske inte varje dag, men med en regelbundenhet. Eller kanske ändå varje dag… det är kanhända enda sättet för mig att ro det iland.

Jag är oerhört tacksam över att ni är några stycken där ute som läser det jag skriver. Varje tumme upp på Facebook, delning på Twitter och kommentar värmer mer än ni anar: Tack! Jag skriver om det som ligger mig nära, om det så är om jämställdhet, min roll som mamma eller akvilejor. Att det jag skriver kan glädja någon annan, eller väcka en tanke som kanske till och med resulterar i en handling; det är stort. Det är precis vad jag har drömt om att få uppnå med mitt skrivande.

Jag ser egentligen såväl den fysiska träningen som skrivandet, som nödvändiga verktyg för att må bra. Att avsluta dagen med att sitta och reflektera vid tangenterna, kan både ge mig distans till saker som hänt och fungera som någon slags självterapi. Dessutom håller jag skrivandet igång och då är det lättare för mig att skriva det där andra som jag skriver.

Jag minns när jag slutade kåsera i Sveriges Radio Skaraborg efter fem år. Då spände min dåvarande svärmor ögonen i mig och sa: nu slutar du inte skriva. Tidvis har jag gjort det, men det är ju idiotiskt, för när jag inte skriver är jag inte hel.

Så… vi hörs i morgon igen! 🙂

IMG_2809[1]

Kategorier: Författarskap, Motivation, Okategoriserade, och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + åtta =