Minnen flätas ihop

gravDag 21

Vi gör en resa, K och jag. På ett sätt skulle man kunna se det som en resa från vår hembygd till Leksand. Fast med fler dimensioner. Vi hittade vår gemensamma nämnare tack vare Facebook och något inlägg typ:
– Ja, Leksand vann!
– Hejar du också på Leksand? Hur kommer det sig?
Det handlade förstås om hockey och den här dialogen inträffade för typ fem år sedan. Sedan dess träffas vi en dag i december och bakar tult, K, hennes syster och jag. Tult är det mjuka tunnbröd som bakas här i Leksand. De har receptet, jag har den vedeldade ugnen.

Nu gör vi äntligen resan hitupp till Leksand tillsammans. Och det är häftigt att vandra omkring tillsammans i Noret och låta våra respektive barndomsminnen flätas ihop med varandra. Samma platser, olika minnen.

Jag tänker, att däruppe i en himmel sitter min farmor Anna i sin Beppehatt, gummistövlar och knälånga shorts på sin amerikanska veranda, askar sin gula Blend i en tom ölburk och refererar till alla som vill höra att det här, ‘dä har hon haft på känn länge att det skull’ hända’. Hon är nog fortfarande mest intresserad av det som har med henne själv att göra, men lite kul tycker hon att det är att jag hittat en ättling till en släkt i Leksand som hon känner till.

I kväll har denna ättling och jag suttit på ett pensionat vi alltid känt till, men aldrig tidigare bott på och delat med oss av minnen, släktrelationer och livskunskaper. Historierna snuddar vid varandra, erfarenheterna berikar varandras minnen och det händer som alltid händer när man delar med sig till varandra: vi hittar gemensamma beröringspunkter, kan ta lärdom av varandras erfarenheter och bygger vidare på det som jag ser är som ett stort häftigt pussel. Ju fler bitar som hamnar på plats, desto fler nya bitar vill jag hitta.

I morgon far vi vidare till Falun för att hämta de möbler, som är resans egentliga mål. Jag ska hämta soffor hos min morbrors änka. K ska hämta ett bord hos sin kusin. En sådan här resa är så fylld av sammanträffanden, så att vi på nattkröken insåg att våra släktingar bor på samma gata, fyra hus ifrån varandra… det är bara som det ska va.

 

image


Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Kategorier: Minnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 17 =