Där vemod och lycka möts

Dag 133

Jag har ingen som helst koppling till östkusten. Ja, förutom att jag är född där, då.

Ynka två månader som nyfödd bodde jag i Oskarshamn, så det är helt otippat att jag ska känna så starkt i den östsvenska skärgården, som jag de facto gör.

På en ö i Tjust skärgård finns så mycket känslor samlade. Här när jag en längtan i bröstet om att få stanna för evigt. För tillhörighet handlar om mer än geografi och blodsband för mig. Det handlar om relationer.

Den här ön är knôkad av minnen, skratt, gråt, längtan, kamratskap och samhörighet, av sorg, saknad, vilsenhet och trygghet. Det här är ön där vår kamrat K hade sitt hjärta. Det var hit hon alltid ville, här hon hade en dröm om att få bo året runt. K lämnade oss och jordelivet för snart sex år sedan. Sista helgen vi var här tillsammans reste hon sig från bordet, gick efter en flaska Xantë som hon satte på bordet mellan mig och väninnan A, och önskade oss en god natt. Hon visste att vi behövde dricka och gråta, för K var döende.

Tre år därefter var det K:s pappa som lämnade oss och förra årets K:s mamma. Det är tomt; ska vi minnas får vi göra det utan hjälp av dessa tre. Samtidigt finns de ständigt närvarande, i det vi ser, pratar om och upplever.

– Sorg och saknad kan vara vackert och fult samtidigt, säger en vän.

Och det är precis så det är; jag vill inte vara utan det, för det är livet självt… Och att vara just här förstärker visserligen saknaden, men hjälper mig också att minnas. Sällan känner jag mig mer levande än då jag är här. Där saknaden finns, finns också närvaron.

Kategorier: Minnen.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju + ett =