Mina farföräldrars liv skulle bli en fantastisk film Nr 64 av #Blogg100

Jag har länge närt en dröm – eller nej, en plan – att skriva en bok om min farmor och farfar. De utvandrade som unga till Amerika, hon från Dalarna och han från Västergötland, och träffades på dansen som Vasalogen arrangerade i Tacoma, en liten stad strax söder om Seattle. Deras öde har alltid intresserat mig, men kanske har det med åldern att göra, att intresset nu är så mycket starkare? Det kan också vara så att i och med att min far gick bort för ett år sedan, känner jag att det åligger mig att föra hans historia vidare.

Nu börjar pusselbitarna i min research falla på plats. I mitt föräldrahem finns en brun resväska fylld med foton, visum, båtbiljetter och till och med en dagbok. Bara några mil ifrån mig ligger torpet där min farfar växte upp – och inredningen är fortfarande i original! Men det bästa av allt är nog ändå, att jag åker till Tacoma i sommar. Jag ser otroligt mycket fram emot att få träffa släkt och se staden där min far levde sina första år. Att känna in staden där min farmor mötte lyckan, för att alldeles för snart förlora den brutalt.

Förmodligen är jag inte den enda som känner så här inför mina förfäders historia; men den skulle kunna bli en fantastisk film! Fast då krävs det ett manus att utgå från, och det är bara jag som kan – eller åtminstone vill – skriva det.

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Karin Yllö-Werner

    Resväskor med gamla foton och dokument har jag också tagit hand om nu. Så spännande… Igår hittade jag en dagbok från en av våra fäbodar som min mor och hennes syskon och kusiner har skrivit i på 40-talet. Den låg i en gammal handväska…. Forska på du – det ligger ett visst ansvar att göra något, håller med! Lycka till!

  2. Lisbeth Torstensson

    Det kommer att bli ett alldeles utmärkt manus, det är jag säker på. Frågan är sedan vilken regissör som skall få den äran att visualisera och levandegöra historien för oss andra.
    Varje gång (!) jag viker handdukar och lakan tänker jag på din farmor. Och skulle jag mangla någon gång så anstränger jag mig för att det skall bli rätt. Det är egentligen konstigt, för det var säkert bara en gång vi hjälpte till i mangelrummet i Leksand, men det har satt djupa spår i mig. Det var väldigt spännande att veta att hon levt i ett annat land och att hon jobbat i fina hus.
    Lycka till med skrivandet. Jag kommer gärna på premiären.
    Kram.

    • Tack, Lisbeth! Värdefullt med dina minnen, för du kommer ihåg helt andra saker än jag. Och regissör… vem vet, Susanne Bier kanske är ledig då? 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 + 9 =