Man kan mer än man tror… #Blogg100, 71 av 100

Det finns vissa saker som jag inte gör längre. Det är svårt att säga varför egentligen, men till viss del handlar det om att jag gifte mig med en man som gör de där sakerna så mycket bättre.

Som att spika upp tavlor, byta till vinterdäck, tapetsera… Ja, eller bättre… Jag var ju inte så kass på det jag heller, så det är svårt att sätta fingret på vad det var som hände. Hursomhelst har det inskränkt min självständighet, tycker jag. Bara en sån sak som att inte ha koll på var hammaren är.

Så för några år sedan återerövrade jag min verktygslåda. Den klarar kanske inte de tyngsta byggjobben i huset, men passar mina behov. Den är liten och nätt, verktygen passar mina händer och där finns det där basala som jag behöver; en hammare, några skruvmejslar, tavelkrokar, skiftnyckel och kniv. Det känns bra att ha koll på sina egna verktyg.

IMG_3921[1]

 

 

 

 

 

I helgen var det andra färdigheter som fick plockas fram igen. Några väninnor och jag hade tjejhelg i ett torp, in the middle of nowhere. När vi skulle gå och lägga oss insåg vi att ena bilens batteri var fullständigt  urladdat på grund av att nyckeln satt kvar i och inte var vriden till nolläge. Jaja, det är precis sånt som kan hända när man glädjestrålande inser att man är framme vid målet och snabbt vill ut för att nosa in nya revir.

Ingen stor grej, batterier laddar ur och kan laddas igen. På morgonen tog vi tag i problemet, men ingen av oss hade startkablar med, trots att jag har lovat mig själv hundra gånger att se till att ha både kablar och bogserlina i bilen – det hade jag alltid på den tiden jag körde en Fiat Uno.

Som tur var, fanns det startkablar i granngården, som vi åkte iväg och lånade.

IMG_3885[1]

 

 

 

 

 

 

Med näsorna nere i bruksanvisningarna och under motorhuvarna friskade vi upp våra minnen om hur startkablar skulle fästas. Någon make fanns visserligen på tråden också, men han sa inget annat än det vi läste oss till, utan fungerade mest som en lugnande faktor på den av oss, som inte är lika van vid att ha någon gubbe att fråga. 🙂

Trots att vi gjorde exakt som det stod, så hände inget med batteriet. Mycket lättare gick det däremot när vi lusläste Volvons bruksanvisning och insåg att det satt ett batteri under golvet i bagaget. Det vill tydligen inte biltillverkaren att man ska använda, utan hänvisar till laddning under huven. Vi fick kablarna på plats och startade min motor för att börja laddningen av andra batteriet.

IMG_3895[1]

 

 

 

 

 

 

När bilen står där och laddar, tittar jag lite närmare på min egen bil. Vi hade hört ett konstigt ljud när vi körde på skogsvägen för att hämta kablarna. Då ser jag att den har punktering på höger bakdäck! Men hallå!? Sånt händer ju inte! Tydligen hade jag kört på något otyg. Skrattande (vad annat fanns att göra) packade jag ur bilen och tog ur reservhjul och verktyg.

Så glad jag var att jag hade stått på mig när vi köpte bilen om att jag ville ha ett reservhjul. Det får man tydligen inte med automatik längre. ”Eftersom däcken inte går sönder så lätt nu för tiden”.

IMG_3887[1]

 

 

 

 

 

 

Men så här tror jag det är: allt mer i samhället bygger på att vi bor i städerna. Där är det nära till bilverkstäder och närheten till verkstäder gör det inte lika nödvändigt att släpa omkring på ett reservhjul – och inte heller att ladda batteriet själv. (Inom parentes sagt är det likadant med mobiltelefoni. Städernas goda mobiltäckning gör att allt mer ut på att man ska säga upp det fasta abonnemanget på sin telefon. Skulle aldrig funka hemma hos oss på vischan där mobiltäckningen aldrig går att ta för given.) Bilarna konstrueras så det blir allt mer omöjligt att fixa till dem själva när något går sönder och vi blir ännu mer beroende av att ha nära till stadens service.

Men här skulle ingen verkstad, och ingen gubbe heller, behövas – även om det där med att byta hjul hör till de saker jag inte gör längre. Det fanns en tid då jag var en hejare på det. Jag minns särskilt en gång när jag fick punka mellan Trollhättan (där jag bodde) och Skara (där jag jobbade).  Lite snyggklädd och bråttom som jag hade, liftade jag till jobbet för att ta hand om bilen på kvällen. Min bror skjutsade dit mig och trodde väl att han skulle få byta hjul också. Men innan han hade vecklat ur sig ur sin bil och gått runt till min Uno, så låg jag redan på knä och höll på att montera domkraften.

I takt med att jag plockade fram verktygen nu, så kom allt tillbaka till mig. Och med goda väninnor som både kunde bekräfta att jag placerade domkraften rätt, kontrolldrog bultarna och fotograferade, så gick allt som ett hejsan.

IMG_3894[1]

 

 

 

 

 

 

Kul var det också! Det är inte klokt vad uppfriskande det kan vara med lite äventyr ibland. En annorlunda, men upplyftande avslutning på en skön utflykt. Haha, kanske inte alla håller med om, men allt blir roligare efteråt, som Sunes pappa säger i Sunefilmerna. 🙂

För 15 år sedan hade jag inte reflekterat över det här, men nu kändes det riktigt bra att få bevisat att jag kan mer än jag själv tror.

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 5 =