Lucka 22: Om jag bara kunde komma ihåg…

julkulaLUCKA 22

Vi har en tradition hemma. Jag gömmer ett litet adventspaket varje dag från 1-24 december till dottern. Det började med en tanke om att jag skulle ha sytt någon slags kalender med fickor, eller åtminstone köpt en. Det blev inget med det. I stället gömmer jag paketen, ungefär som man gömmer godisäggen på påsk.

I takt med att vi närmar oss julen, har paketen blivit en bra katalysator på hur det står till med min egen stress.

Redan i första inlägget i Blogg24-utmaningen skrev jag om mitt förhållande till julen. Målsättningen har varit att hålla nere mina egna krav på hur det ska vara. Det har väl gått sisådär. Men jag har i alla fall lyckats med att hålla mig fokuserad och strukturerad och de flesta dagarna har jag trallat. Det är fortfarande så att jag förmodligen är den som har högst krav på mig själv och hur julen ska vara. Men det är inte helt sant. För om jag är ute i god tid och funderar och planerar, så är det alltid någon i familjen som kommer med något litet som man gärna vill skjuta till. Det vore ju gott med…, … vi kanske ändå skulle…, … nog ska vi väl…

Jag vet ju hur det brukar vara, så förutom att jag sover ett par timmar mindre per natt från början av december, så tar  jag tar alltid ut några semesterdagar för att vi ska få ihop det i slutändan. Och som sagt, jag har klarat det bra i år, trallat nästan hela tiden.

Men idag kom det ikapp mig. Jag kände jag mig helt tom. Jag kunde inte komma på något som skulle göras, fast jag visste att det är en hel del som behöver bli klart. Jag började lite här och lite där. Nåja, vi bar in granen, sågade av den några decimeter, fick ner den hyfsat bra i foten, klädde den och satte en deg till morgondagens bak. Plockade. Noterade sådant som behöver handlas. Skrev ett julkort till några vi (jag) hade glömt bort.

Och så var det något mer som låg där och gnagde. Paketet. Dagens adventspaket. Jag vet att jag gömde det i morse. Jag trodde mig veta i vilket rum, men jag kunde inte för mitt liv komma ihåg var. Det enda som hade etsat sig fast var känslan av hur jag gömde det, vilket i alla fall uteslöt fisk eller fågel. Alltid något.

Dottern hittade det, som tur var,  ganska snabbt och när hon berättade var, kom jag naturligtvis ihåg precis hur jag hade lagt paketet med ett tiokronors nagellack bakom porslinsdockan i hennes fönster. Men att jag inte kunde få någon bild av det innan dess… Det skrämmer mig.

Så där var det för 1 år sedan också. Jag glömde massor av saker. Missade klipptiden, kom inte till en avtalad lunch, ja usch, det var hemskt. Varje gång telefonen ringde var jag till slut livrädd för att det skulle vara någon som undrade var sjutton jag var och varför jag inte hade levererat det jag skulle.

Just nu är jag glad över att jag har bokat in mig på ett pass på gymmet i morgon bitti. Det blir välgörande att göra något helt annat än att förbereda julen. Den är ju dessutom så gott som klar.

Det har gått bra så här långt, men nu längtar jag mest efter att det är julafton och att klockan är 19. Vi är mätta och belåtna, maten är undanplockad och diskmaskinen fullmatad. Vi knör oss ner framför teven lagom till Karl-Bertil Jonssons julafton. Julens absoluta höjdpunkt med undantag från en långpromenad, de år vi hinner med det.

”Julen var nära. Dessa olyckliga för vilka Frälsningsarméns grytor hållas kokande. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem. Att ta från de rika och ge åt de fattiga.”

Och vem vet. Nästa år kanske jag faktiskt lyckas driva igenom att vi sitter i en fjällstuga i stället och har köpt en julklapp var… Inte i år, dock. Men i granen hänger den nyinköpta julkulan från Unicef. Den med Karl-Bertil Jonsson på.

Den kanske borde få hänga framme hela året, så att jag kommer ihåg vad som är viktigt på riktigt – och att man kan behöva köra sitt eget race för att nå dit.

 

Logga_Blogg24#blogg24 22-24

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Sitter här tidigt på morgonen och funderar på mina inlägg – hade känslan att det borde vara lite mer julstämning även i bloggen. Läser ditt inlägg och tänker: alla dessa måsten! Måsten som tar slut på oss.

    Att komma hem till jul, från USA har faktiskt varit ett bra beslut. Vi bor så trångt att ingen förväntar sig att vi tar emot gäster. Det går absolut inte att få plats med en julgran – vi har nästan inga juldekorationer här, för alla här ”hemma” i USA och kyl frys så små att det är bara dagens ranson till familjen som får plats. Summasumarum – det har varit lugnt.

    När jag dessutom köpte de flesta julklapparna i USA och tog med mig – betyder det att inte ens stressen av att springa på stan bland alla andra har tagit tag i mig. Det enda jag ska göra idag är hämta en kavaj hos kemtvätten och göra i ordning skinkan. Julefrid på dig.

    • Det handlar kanske just om att bryta mönster? Ska vi fira jul hemma har jag svårt för det. Då blir det gärna många ”måsten”, eller i alla fall mycket att vilja.
      Jag har verkligen ett kluvet förhållande till traditioner. De ger trygghet och glädje, men kan också ta på krafterna.
      Jag tycker er resa och era livsval inspirerar. Hoppas ni får en varm och fin högtid!

Trackbacks

  1. […] gårdagens lucka skrev jag om stressen, som så många av oss känner av. Ingen tvekan om att en stor del av […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 4 =