Lucka 20: Gränslöst

DecemberrosLUCKA 20

För ett tag sedan såg jag en föreläsning på nätet, en av alla dessa fantastiska samlade under rubriken Ted talk. Sugata Mitra talade om en skola i molnet, a school in the cloud. Han talade bland annat om att den gamla skolan bygger på att vi ska lära oss läsa, skriva snyggt och kunna räkna. Det där bygger, enligt honom, på det brittiska samväldet. Där var det viktigt att de som bodde inom samväldet lärde sig på samma sätt, så att man kunde flytta tjänstemän mellan Australien, Canada, England o s  v. Idag, menade Mitra, är det viktigaste att lära sig hur man söker kunskap.

Jag som är född på 1960-talet i Sverige är uppvuxen i ett samhälle där rätt är rätt och fel är fel. Det är viktigt med gränser för mig. Men allt oftare har jag börjat ställa mig frågan: varför? Jag är en av dem som tycker om att påpeka att det heter före jul, inte innan. Däremot innan julen kommer. Ett språk ska ju vårdas. Men allt oftare tänker jag: varför är det viktigt? Och vilka hinder sätter jag upp för dem omkring mig, om det är så viktigt att de säger “rätt”. Nåja, lite av en språkpolis kommer jag säkert alltid att vara, det hör väl till när jag nu har ordet som mitt arbetsredskap och stora intresse. Men jag behöver ju inte låta blodtrycket gå i taket för ett enkelt grammatiskt fel.

Det är intressant att fundera över vad de här gränserna mellan “rätt” och “fel” ställer till. Jag menar, om vi inte hade dem, så vore det säkert också många problem som vi inte borde behöva tampas med. Om inte gränserna fanns mellan länderna, skulle vi inte behöva ägna så mycket energi åt att fundera över vem som fick gå över gränsen. Om vi såg till människan och struntade i vad människan hade för kön, hudfärg, religion, nationalitet, politisk eller sexuell läggning, skulle vi kunna mötas på helt andra plan än idag, utan att fundera över vem som var “rätt” och vem som var “fel”.

Det gäller ju också också när det är jul. Det blir så noga med hur det ska vara: Granen ska kläs den 23: e, knäcken helst kokas söndag före jul, julkrubban i kyrkan vara på julaftons förmiddag i min församlingskyrka och Kalle Anka kl.15.

Men jag är omgiven av människor som har haft granen inne i veckor, och dessutom har en gran av plast, knäck kokas när man har tid, kyrkan är vinterstängd och ska jag gå på en julkrubba får jag ta mig till grannkyrkan. Kalle Anka är dock fortfarande kl.15.

Jag kan själv välja vilken upprördhetsgrad jag ska känna inför att gränserna suddas ut. Jag kan till och med välja att se friheten i det, att gränslösheten också sänker kraven på mig själv.

Idag hittade jag en vacker rosknopp i trädgården. Med gränstanken i huvudet blir jag lätt deprimerad över att inget är som det ska. Jag menar, rosor ska verkligen inte blomma i december på våra breddgrader och vad händer nu när det blir sommar. Klarar växterna av det här klimatet? Men jag skulle också kunna titta på den späda knoppen och förundras över dess skönhet – utan att lägga till att det behöver innebära ett problem.

Kanske skulle det bli lättare att leva då? Utan de där gränserna och reglerna?

Logga_Blogg24 #blogg24 – 20

I’m dreaming of a white christmas. Jojo, keep on dreaming.

 

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Ibland är det faktiskt riktigt skönt att få ge sig hän i intigheten. Jag menar, att INTE bry sig, ta kontroll, diskutera hur det ska göras eller borde vara. När jag lägger bort det höga blodtrycket och rycker på axlarna… jodå, visst mår jag ofta bättre. Men ibland påverkar det andra också. Enkla frågor som “Vad blir det till middag?” som jag INTE tagit kontroll över, för att familjen var spridd över hela stan – och jag tänkte – “jaha, då struntar jag i att planera middag” – kan då skapa irritation. Speciellt som jag väljer att bara svara: “Jag vet inte”. 🙂

    • Intigheten, det var ett bra uttryck här. Som ett ingenmansland. Säkert kan det bli skakigt för fler än en själv om man helt plötsligt ruckar på de där gränserna. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 + 11 =