Lucka 19: De rosa etiketterna

LUCKA 19

Jo, jag nämnde ju något om rosa etiketter i Lucka 17

När jag pluggade i Uppsala sökte – och fick jag – sommarjobb på Akademiska sjukhuset som läkarsekreterare. Jag kommer tydligt ihåg när personalavdelningen ringde upp mig och frågade vad jag egentligen hade för meriter, kunde jag latin? Nä, men jag läste ju engelska på universitetet och hade jobbat som sekreterare på advokatbyrå hemma i Trollhättan. Hur svårt kunde det vara?

En vecka senare fick jag ett papper på posten. Jag hade fyra tjänster att välja mellan. Efter sommaren höll mig kvar och sökte ännu en tjänst. Det var som läkarsekreterare på den nystartade avdelningen för Klinisk farmakologi under professor Anders Ranes ledning.

Ja jösses, där kom jag, 23 år gammal och fick ansvaret att sätta upp någon slags struktur i arbetet med alla provprotokoll, journaler och rapporter. Men det funkade ju! Vi var ett litet tajt gäng, den unga glada läkaren och forskaren Gunilla, den seriösa, gråa och ganska stela läkaren och forskaren Agneta, omsorgsfulla och glada forskarassistenten Ulla, professor Anders Rane och jag. Om minnet nu fungerar som det ska.

Det skulle vara konferens i samband med läkarstämman i Stockholm och Anders var en av dem som skulle hålla i konferensen. Han gav mig i uppdrag att göra något slags rutschema över alla seminarier som skulle hållas. Det skulle vara lätt att byta plats på de olika programpunkterna.

Nota bene, det här var 1985, typ, och inte fanns det några datorer att jobba med inte. Nä, här handlade det om att vara kreativ med papper, tejp och sax. Jag gick till kontorsmaterialsavdelningen och hittade små etiketter i olika färger. Dem skulle man kunna skriva de olika seminarienamnen på och sedan lätt flytta runt på ett inplastat schema i A3-format. Men vilken färg skulle jag välja? Jag tog rosa.

Varför det, kan man undra. Jomen, jag kommer så väl ihåg hur jag resonerade. Avdelningen för klinisk farmakologi. Det var vetenskapligt, det var naturvetenskapligt, det var exakt, akademiskt och väldigt fyrkantigt. Men min chef var en varm personlighet, lugn, vänlig och med mycket glimt i ögat. Jag tyckte att han var mogen för rosa etiketter.

Han fick sitt material nedpackat, gav sig iväg till sina läkarkolleger för planeringsmötet. Nog hade han fått kommenterarer alltid, för de där rosa etiketterna, och tillbaka på jobbet dagen efter konfronterade han mig: varför rosa?

Jag förklarade som det var, det fanns en rosa etikettklubb, för dem som har lite distans och kan se det positiva i tillvaron. Han hade nu klarat initieringsriten och var nu medlem i klubben, förklarade jag och satte en av de rosa etiketterna på hans rockslag.

Jag sa väl att jag var 23?

Avdelningen var under uppbyggnad och en av de saker jag ivrigt väntade på var en ny skrivmaskin. Jag hade fått beställa en sådan där som hade tre raders minne, vilket skulle bespara mig mycket tid och tippex. Men som den dröjde.

En dag när jag kom till jobbet möttes jag av Gunilla, en av forskarna. ”Jag tror din skrivmaskin har kommit, Anna-Karin!”. Jag rusade in till mitt skrivbord – för att mötas av en gammal Halda. De hade hittat en riktigt gammal harv. Som de – och jag – skrattade! Detta ledde naturligtvis till att även Gunilla fick en rosa etikett på slaget till hennes vita rock.

Det blev så bra. Det smittade av sig till dem som delade labb med oss och en dag kom den allvarligaste av våra forskare, Agneta – jag tror hon var docent – läkarna och grymtade lite missnöjt att hon minsann inte hade någon rosa etikett. Jag förklarade att det var inget som delades ut hur som helst, men om hon bara gjorde något som fick oss andra att le, så…

Klart att även hon fick en etikett, och även om jag idag inte kommer ihåg vad det var hon gjorde för att få den, så kommer jag ihåg hur mjuka hennes anletsdrag var när hon fick ta emot etiketten. Någonstans där insåg jag vilken kraft och energi det ger att må bra tillsammans, att våga vara lite tokig mitt i det allvarliga, att inte alltid ta allting på så stort allvar.

 

Logga_Blogg24 #blogg24 – 19

 

 

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Vilken skön läsning efter att jag själv precis har varit betydligt mer allvarlig än jag normalt är i mitt bloggande. Så visst håller jag med, en rosa etikett skulle fler behöva. En hel del politiker, en hel del extremister och en hel del…människor helt enkelt.

    Jag tror att jag har en hel regnbåge själv… 🙂

    • Tack, Lena! Jag kände detsamma inombords. Hade så många ämnen jag ville ta upp i bloggen, men ibland blir jag trött på mig själv och mitt världssamvete.
      Det var bra att jag fick den där optimistnålen, som lockade fram andra tankar hos mig.

  2. Maria

    Hej du!
    Tänker osökt på några färgglada halsband som pärlades till en konferens i höstas…..
    Lite galenskap som höjde några ögonbryn, väckte lite frågor och en hel del habegär….. 🙂

    • Sant, Maria! Det vi gjorde i höstas kan mycket väl klassas som samma slags aktivitet. Det där att använda glimten i ögat är inte så dumt för att skapa merkommunikation. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × tre =