Lucka 12: Dopamin – den billiga och lagliga vägen

kattenUrsäkta, jag blev lite sen med detta blogginlägget också. Tolfte inlägget i den pågående bloggutmaningen borde ju rimligen kommit in 12 december. Men katten blockerade, som synes, mitt arbetsredskap.

 

LUCKA 12

Lucia är först i morgon, men för oss som har barn i skolåldern har det firats för fullt idag. Klockan sju samlades bleka ungar i om inte stärkta, så i alla fall strukna linnen. På tioåringens skola är alla barnen med i tablån. Pö om pö fylls scenen med tomtar, möss, lucior, tärnor och stjärngossar. En röst lämnade särskilda spår. En fantastisk soulröst hade hon, nioklassaren, när hon wailade loss i All I want for christmas is you. Musik kan hitta den där vägen in i mig, få mig att bara må så bra. Det frigör dopamin, ett hormon som brukar kallas hjärnans belöningssystem. Precis som det gör när jag klappar min katt. (Då frigörs dessutom dopamin både hos mig och katten.)

Häromkvällen hamnade jag i en diskussion om narkotika. Det finns få saker som jag mindre gärna diskuterar. Möjligen sverigedemokratiska partiprogrammet. Men det får mig att må ungefär lika dåligt, för jag har oerhört svårt för att förstå att någotdera behöver finnas. Kan liksom inte hitta några fördelar i det och då är det svårt att diskutera, när man bara vill säga nej, nej, nej. Vet egentligen inte varifrån jag har det, men har alltid känt så och skulle inget hellre än att det är just det jag för över till min dotter. Nejnejnej till narkotika.

Men narkotika har det gemensamt med musik att det frigör dopamin. Det gör även mat, motion och sex, för att nämna några betydligt mer lagliga varianter.

Då är det lättare att diskutera vårt behov av dopamin. Det är intressant. Vad är det som gör att vi har sånt driv efter att belöna oss? Vad är det som får oss att behöva utöka dosen dopamin, så att det inte längre räcker med att ha sex, äta något gott eller andas djupt tre gånger. För ja, det frigör en massa dopamin. Vad är det som dessutom får en del att söka sig till olagliga droger?

I mina föreläsningar kommer jag in på detta när jag pratar om att stå och prata inför publik. För en del är det så ångestladdat att det kommer högst upp på listan över ”saker jag är mest rädd för”. Då är det bra att få lite knep för att dämpa rädslan och i alla fall illusoriskt känna sig som en säker talare. Att djupandas är ett sådant knep. Tre djupa andetag som går in genom näsan och ut genom munnen. Då aktiveras dopaminer och vi mår bättre.

Så att frigöra dopaminer kan vi alltså göra

  • ”the easy way” – genom att äta
  • den billiga vägen genom att djupandas
  • den erotiska vägen genom att ha sex,
  • den alltför vanliga, men skadliga vägen genom att dricka alkohol eller
  • den idiotiska, dyra – och dessutom olagliga vägen – genom att använda droger såsom cannabis

Jag hör till dem som äter. Eller dricker vin. Men något som får mitt dopamin att slå i topp, som får mig att må allra bäst, det är dialog. Att sjunka ner i ett samtal där vi tar oss vidare från resonemang till resonemang, löser världsfrågor och relationsproblem. Ett möte där vi varsamt tar oss genom samtalsämnena som när man hoppar från tuva till tuva i mossmarkerna, eller mer intuitivt och glädjefyllt kryssar oss fram som i en svart pist med perfekta snöförhållanden.

Det slår faktiskt allt. Det, och att djupandas. Och tänk det gör oss smartare i stället för dummare. Och gratis är det också.

Logga_Blogg24#blogg24 – 12

 

 

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Håller med. Mat, träning, sex och/eller att lyckas komma i ”flow” (se DNs artiklar nyligen) är det jag förespråkar. Godis och choklad funkar oxå. Jag som var ung på 60-talet har sett allt för många fördummas och/eller förstöras av de droger som användes då (hasch och marijuana främst) för att någonsin kunna tycka att det finns något bra i dem och/eller att de skulle legaliseras. Ett glas vin då och då till maten är helt OK, men när folk börjar bli lalliga brukar jag lämna. Droger fördummar.

    • Tack, Nini! Ja, fast ibland kan det vara lätt att komma in i lägen i diskussioner, så att man mest känner sig som en konservativ tråkmåns. Så tar jag ett par djupa andetag, plockar tag i min magkänsla igen och inser att jag varken är konservativ eller tråkig. Och inte ett dugg fördummad, heller. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre + sex =