Lovar att andas och spela

Det är det första vi lär oss. Att andas. In… ut… In… ut. Ändå är det så lätt att glömma bort. I år ska jag bli bättre på att komma ihåg.
Det var bra nära att jag andfått flåsade mig in i det nya året, upptagen av allt som jag tyckte skulle till för att övergången till ett nytt år skulle kunna firas.

Dagen innan pratade jag med en av gästerna. Hon mer konstaterade än frågade: “Raggsockar till klänningen?” Mitt tvekan hördes tydligt över telefonlinjen. “Ah, fortsatte hon, du tänker inneskor,”
Min hjärna hade, som så ofta, inte reflekterat utan bara utgått från hur det ska vara. Och det där är underligt. Varför är det så viktigt att leva så att etikettexperten Magdalena Ribbing ska bli lycklig i sin himmel?

Mitt motto är att leva som den jag vill vara. Det kan verka enkelt och självklart, men det är banne mig ett ständigt arbete. Alldeles för ofta kopplas autopiloten på, alldeles för sällan stannar jag upp, andas, reflekterar, väger för och emot för att först därefter fatta beslut.

Jodå, jag har en magkänsla som jag är stolt och glad över, men autopiloten har inget med magkänsla att göra. Den kopplas nämligen på när jag har ont om tid, känner mig stressad, pressad och helt plötsligt invirad i förväntningar på hur det ska vara. När jag är stressad har inte magkänslan en chans att göra sig hörd. ALLT är en enda stor centrifug.

På nyårsaftons morgon gick jag den dagliga skogspromenaden med hunden. Det är grått och fuktigt, men kroppen njöt och till slut fungerade syresättningen ända upp till hjärnan. Och därmed öppnades också kommunikationskanalen ner till centrum i magen.

Jag skickade ett sms till gästen och skrev: Ju mer jag tänker på raggsockar, desto bättre känns det. Jag erkände att jag trissar upp saker mer än jag vill och mår bra av, men att jag såg fram emot en avslappnad och kul nyårsafton med våra gäster i ett hyfsat städat hem.

Svaret kom tillbaka direkt att det var det bästa med min familj; att man får den man är och landar i kärlek.

Jag har aldrig blivit lyckligare och stoltare.

Men tänk att jag har så lätt för att halka med i det där, att det ska vara på ett visst sätt, högtidligt, uppstissat, märkvärdigt – fast det verkligen inte är så jag vill ha det. Det är ju inte konstigt att jag hamnat i en känsla av besvikelse så många nyårsaftnar. Och midsommaraftnar.

Andas. Det är det jag behöver göra. Andas för att syresättningen ska fungera upp till hjärnan och därmed hålla kanalen öppen till min magkänsla. Andas för att kunna särskilja andras förväntningar på mig från mina egna krav på mig. De senare är absolut de tuffaste.

Det är något jag önskar mig själv för 2018. Att andas.

Och dessutom att spela spel. Jag verkligen älskar sällskapsspel och mår bra av det. Det ska vara en del av mitt hem, att samlas kring ett spel med målet att tävla, skratta och leka. Så är jag uppvuxen och det vill jag föra vidare. Till min dotter. Men också till mitt eget vuxna jag.

Livet är fullt av allvar – det kommer liksom av sig självt. För att få till glädjen måste man ofta anstränga sig lite extra. Till exempel genom att låta inneskorna stå kvar i garderoben, sätta på sig raggsockarna och bara vara.

Gott Nytt År!

Kategorier: Familjeliv, Föräldraskap, Motivation, Okategoriserade, Personlig utveckling, och Vänskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + tjugo =

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.