Livet påminner mig om det viktiga

Dag 119

Dagen inleds så som den inte ska inledas. Med en begravningsannons i tidningen med ett bekant namn.En kollega som gått bort bara ett år efter pensioneringen. Det blir en sorglig påminnelse om att det finns saker som vi minsann inte rår över.
Vi har verkligen ingen aning om hur lång eller kort tid vi har här på Jorden. Så bara för att jag lite skämtsamt brukar säga att jag ska bli 113 år, så kan jag ju inte vänta med att göra saker tills jag är 95. Nadine Stair var 85 när hon skrev den dikt som jag första gången läste för typ 30 år sedan. Jag läste den och lovade mig själv att leva så att jag aldrig skulle behöva skriva likadant som Nadine.

If I had my life to live over again,
I’d dare to make more mistakes next time.
I’d relax.
I’d limber up.
I’d be sillier than I’ve been this trip.
I would take fewer things seriously.
I would take more chances,
I would eat more ice cream and less beans.

I would, perhaps, have more actual troubles but fewer imaginary ones.
you see, I’m one of those people who was sensible and sane,
hour after hour,
day after day.

Oh, I’ve had my moments.
If I had to do it over again,
I’d have more of them.
In fact, I’d try to have nothing else- just moments,
one after another, instead of living so many years ahead of each day.

I’ve been one of those persons who never goes anywhere without a thermometer, a hot-water bottle, a raincoat, and a parachute.
If I could do it again, I would travel lighter than I have.

If I had to live my life over,
I would start barefoot earlier in the spring
and stay that way later in the fall.
I would go to more dances,
I would ride more merry-go-rounds,
I would pick more daisies.

– Nadine Stair

Lämpligt nog hade jag bokat in årets första golfrunda med trevliga, prestigelösa väninnor till eftermiddagen. Solen sken, samtalet flödade, höfterna visade att träning ger färdighet (tack PT Anna!) och handikappet sänktes. Det är inte alls det att det inte finns saker hemma som skulle behöva fixas, men det är världsliga ting.

Livet ska levas nu – det finns liksom inget annat sätt att göra det på. Och när jag sedan sitter och försöker titta ut genom mina smutsiga fönster, så får jag tänka på att de symboliserar den tid jag ägnat åt annat som varit eftersatt – och som är viktigare för själva livet; skrivandet, dottern, vännerna, träningen.

Jag skulle verkligen ångra om jag hade prioriterat fönstren framför det. Och se ångra, det har jag bestämt mig för att inte göra.

Kategorier: Motivation och Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × ett =