Jag är faktiskt väldigt välsignad – och heligt förbannad Nr 86 av #Blogg100

LunchmusikPå fredagar kan man gå på orgelkonsert i Domkyrkan i min lilla stad. Vilken fantastisk ynnest att få sätta sig ner och lyssna på 20 minuters pampig orgelmusik, bara sådär mitt på dagen. Idag var det Magnus Trönnberg som spelade. Det gav mersmak, särskilt hans egna variationer som avslutade konserten.

Det var gott att jag gick dit idag. Det stärkte mig och det behövde jag,  för nu på eftermiddagen har jag talat med en nära vän som inte mår bra. Maktlösheten är fullkomlig – både för henne och för mig.

Samtalet fick mig att fundera på den här svenska sjukvården. Igen. Hur kommer det sig att läkare är så otroligt handikappade på att ta hand om sina patienter? Jag vet att jag generaliserar, men det är så många jag möter som rapporterar samma sak. Som patient i en livshotande sjukdom blir man lik förbannat bollad hit och dit mellan olika läkare och avdelningar. Du får ont i magen, i lungor, i rygg, i fötter. Då skickas du till de olika specialistavdelningarna och får träffa nya läkare. Ingen av dem har något ansvar för totalbilden.

Borde det inte finnas en huvudläkare som fungerar som en slags projektledare? Så här: Cancerläkare A har hand om patienten. När patienten får ont i en kroppsdel som följd av cancerbehandlingen, eller cancerns utbredning och får behandling av  läkare B, C och kanske även läkare D, så är det ändå läkare A som samlar ihop journalanteckningar från dessa tre läkare och ordnar möte med patienten för att förklara för patienten vad som händer, vad som görs och hur totalbilden ser ut. Ska det vara så svårt?

Att vara sjuk och svag och samtidigt vara en krävande patient som slåss för sina rättigheter och står på sig för att få information, det är banne mig en omänsklig uppgift.

Vi kanske skulle inför dolor även inom den vanliga vården. En dola arbetar ju på förlossningar för att vara länken mellan det blivande föräldraparet och vårdpersonalen. Vi kanske har rationaliserat vår vård så långt, att vi får ta in andra personer som tar hand om det som rimligen borde ligga inom exempelvis läkarens ansvarsområde: kommunikation med patienten.

Jag inser ofta hur välsignad jag är, som är frisk, arbetar med det jag verkligen vill och har en fantastisk familj och många, många fina vänner. Men just nu är jag ändå mest heligt förbannad över att det finns så mycket som fungerar så dåligt, och att jag inte vet hur jag ska förbättra det…

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Jag är inte så säker på att det är rationaliseringen som har gått så långt utan funktionaliseringen (men det kanske är samma sak?). Vi har en vård helt organiserad efter ”läkarnas” specialistområden. Långt från en patients verklighet som kännetecknas av att bära allt i en enda kropp. Vården organiseras SOM OM komplexitet, relationer, interaktiva processer mm inte finns. Typ.

    För att ändra på det krävs ett systemskifte. Det går inte att ändra på ensam. För personalen blir det att foga in sig i systemet. Hopplösheten breder ut sig liksom maktlösheten att göra något åt det. Troligen även förmågan efter ett tag. Det är som det är. Man kan inte ens för sitt inre se eller förstå hur det skulle kunna vara annorlunda.

    Det är tragiskt på alla sätt. Det riktigt hemska kanske är att din vän inte är ensam om sina erfarenheter. Det beror inte på några misstag, låg kompetens eller ett dåligt bemötande, då hade det varit lättare att göra något åt. Exempel är tyvärr alltför många. Och både politiker och personal verkar (eller blir) maktlösa – var och en på sitt sätt.

    • Du har säkert helt rätt, Lisbeth. Någonstans har det ju hursomhelst gått fel. Eller hur?
      När ska vi börja se till helheten igen? Det gäller ju inom vården, men jag tycker det är samma sak överallt: när vi pratar om mat, transporter, skola. Ja, det mesta jag gnatar över här i bloggen. Ständigt detta styvmoderliga behandlandet av helheten.
      Och om man nu inte kan gå tillbaka till något slags helhetstänkande, så kanske vi åtminstone kan se till att våra specialister tar lite ansvar genom att känna och visa sympati med – som i det här fallet – patienten.
      En brist på helhet får inte innebära att det bara blir lättare att frånsäga sig ansvar.

  2. Karin Yllö-Werner

    Du har så rätt! Tänk att man ska behöva vara med om att sjukvården inte ser att kroppen hänger ihop! Om man nu lyckas komma intiil och får någon hjälp över huvud taget. Knapra värktabletter tycks ju vara lösningen på mycket!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra + 20 =