Inte blyg, heller?

IMG_1387Jaha. Så var det ytterligare en myt som sprack. Det var idag när jag berättade för min mor om nya föreläsningsuppdrag, riktigt spännande roliga utmaningar och som kommer att ta mig lååångt  utanför kommungränsen. Kul!
Du är modig, du, sa min mor och fortsatte i samma andetag: ”men det har du ju alltid varit.”
Men hallå! Jag var ju blyg som liten!
Nix. Detta bestred hon på det bestämdaste. Jag har aldrig varit blyg, aldrig gömt mig bakom henne eller någon annan, var konferencier på skolavslutningen i kyrkan när jag gick i andra klass, alltid kavat gått omkring och hälsat på stora kalasen.

Det var som sjutton.
Min bild av mig själv har varit att jag hade lätt för att rodna, var nervös varje gång jag skulle säga något i klassen och mådde illa när jag skulle redovisa. Intressant… Nu är frågan om jag har adopterat den där osäkra bilden från någon annan?
Eller om det kanske är så, att de där känslorna som jag minns, fanns där inuti mig, men aldrig syntes utåt?
För även idag är jag spänd, nervös och känner mig som att jag ska hoppa bungy jump (vilket jag aldrig gjort och inte heller har för avsikt att göra) innan jag ska stå och tala inför människor. Men vetskapen om att när jag väl står där, är det en fantastisk endorfinkick som slår det mesta. Jag älskar helt enkelt att stå på en scen, om det så bara är i ett klassrum framför fem åhörare.

Så, med denna nya pusselbit kan jag då konstatera att jag inte bara är målmedveten, utan dessutom oblyg. Där ser man!

#Blogg100

 

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − elva =