Idag har det varit Internationella kvinnodagen, en dag att uppmärksamma. Inte fira, dock. Att säga grattis på Kvinnodagen, blir ju helt fel. Det är ju inget att gratulera, att vi fortfarande har behov av en kvinnodag.

I Sverige har vi kämpat för jämställdhet i 100 år och visst har mycket hänt, men fortsätter det med den här farten så har vi ett jämställt Sverige år 2205, hörde jag idag. Det är lite väl långt bort, väl?

Visst är det konstigt att det ska vara så svårt att göra så det blir rätt? För hur kan det vara på något annat sätt än att vi alla som lever på det här jordklotet har samma rättigheter? Det övergår mitt förstånd att män tjänar 5% mer än en kvinna som har samma utbildning, samma ålder och samma jobb. Bara för att han har snopp. Så mycket som våra bröst uppmärksammas, så borde vi - om man tillämpar samma resonemang - rimligen tjäna 10% mer än männen.

Man kan lugnt säga att det har varit lugnt inom jämställdhetsdebatten sedan 1970-talet. Lite väl lugnt. Men nu börjar det bubbla lite här och där, tycker jag mig kunna se. Idag hade jag förmånen att få vara debattledare på ett arrangemang i Skövde. Rubriken var Kan vi nå jämställdhet på parlamentarisk väg?

Med fanns kvinnor från politiska partier, organisationer, unga, gamla, nysvenskar, ursvenskar och en och annan man. Många ville prata och mycket bra sades det. Men särskilt en sak gjorde mig väldigt glad, när en kvinna sa att det här att vi kvinnor inte stöder varandra - kan vi inte avliva den myten nu. Och svaret blev ett rungande JO!

Jag har, liksom kvinnan som talade, alltid fått oerhört bra stöd från andra kvinnor oavsett hur högt upp jag har varit. Dolkarna i ryggen har delats ut av män. Men sedan finns ju en annan myt och det är att vi kvinnor alltid måste vara sams och hålla med varandra, annars blir det cat fight.

Tänk, sedan vi var små har vi fått höra att tjejer har svårt att leka fler än två, att vi pratar bakom ryggen på varandra och så vidare. Själv tänker jag så här, att ju fler man är desto svårare kan det vara att uppnå konsensus. Och när flickor blir osams, då är det ju så förskräckligt tråkigt. För flickor ska ju vara glada och trevliga. Det är annat med grabbar. De ger varandra en smäll på käften och så är det bra. Men vem satte normen att det är bättre att slåss än att bli arg och grina? Dessutom har mina erfarenheter visat att män är minst lika bra som kvinnor på att prata bakom ryggen på varandra.

Det är klart att det är väldigt smart att se till att kvinnor inte gaddar ihop sig i gäng. Det är klar att det blir ett hot mot dem med makt om vi inte har som första mål att vara omtyckbara.

Det finns verkligen många myter att döda och normer att förändra. Som debatterarna kom fram till krävs en hel del aktivism igen, för att något ska hända och detta i kombination med ett brett samarbete över partigränserna. Det är på oss kvinnor det hänger att driva på, för tro mig, det kommer att dröja innan jämställdhet sätts upp som den viktigaste frågan inför ett val.