Nr 130

En gång hade jag nog tyckt att det hade varit ett nederlag, men idag ser jag det som ett klokt beslut.

I går paddlade Violen (10 år) och jag, i en tvåmannakajak, tillsammans med väninnan A och hennes vuxna dotter, i varsin kajak, från Västervik till ön Sladö.

A och jag har gjort det tre gånger tidigare och kan konstatera att den här gången ändå tar priset. Det var lite väl blåsig hitfärd och även om mestadels av paddlingen var njutbar, solig, ibland läig eller lagom kämpig i motvind, så var passagen mellan Lilla Flatholmen och Stora Björkskär desto tuffare.

Enligt prognosen skulle det blåsa som mest sju, åtta sekundmeter och elva i byarna. Det var gott om byar den där biten som kanske tog 15-20 minuter att paddla över. Vet inte riktigt, vet bara att det var vågor från alla håll, fören plöjde ner i vågdalarna och sköljde ner i, framför allt Violens, otäta kapell från kajakuthyraren.

Violen är min hjälte. Hon har mycket ringa erfarenhet av paddling, men var oerhört stark och tålmodig. Från sittbrunnen bakom mig hörde jag hennes: " höger, vänster, höger, vän...wohoo...höger, vänster..." i takt med paddeltagen. Aldrig ett gnäll, aldrig en protest. Jag hade världens bästa kamrat och kämpe med mig i kajaken, den saken är klar. Jag är grymt imponerad!

Alltså, det var ingen egentlig fara, men det var tillräckligt för att jag skulle fundera över mitt ansvar.

I morgon, söndag, skulle vi ha paddlat tillbaka, men prognoserna visar på allt mellan sex och tio sekundmeter, halvklart, mulet, regn och åska. Tämligen ostadig väderlek med andra ord.

En gång hade jag nog tyckt att det hade varit ett nederlag, men idag ser jag det som ett klokt beslut: vi stannar en extra dag på Sladö (vilket verkligen inte är en uppoffring i sig) och tar med oss kajakerna ombord på postbåten tillbaka till Västervik.

För om man nu har sina barn till låns, ska man banne mig vare rädd om dem.

(Om jag inte hade skrivit bloggen från min smarta telefon hade du också fått se en bild på de vindbitna paddlarna.)