Hela livet på en dag, typ…#Blogg100, nr 110

Vilken märklig dag.

Började dagen med skön och snabb stavgång.
Gillar mina nya stavar med fjädring.

Morgondopp med Violen.
Så kallade jag alltid dottern när jag kåserade i radion – jag tar upp det igen, låter roligare än tioåringen.

Begravning och farväl till en omtyckt Rotarykamrat.
Årets fjärde begravning. Suck…

Sommarlunch med Violen och hennes kompis på altanen med infravärme.
Det är sommar, det, att sitta ute i alla väder – även om vi tog till lite fusk idag.

Fönstertvätt. Äntligen! Det var verkligen välbehövligt! Tre fönster gjorda in- och utvändigt. Bara tio kvar…
Heja mirakeltrasan! Idag fattade jag äntligen poängen med den. Sicka fina fönster! Dessutom var det ju tur att jag inte tvättade fönstren förrän nu – jasmindoften bara vällde in över mig. Ljuvligt!
IMG_4718[1]

 

 

 

 

 

 
Bad med Violen och hennes kompis. Underbart att få vara en del av deras liv. De har känt varandra sedan dagis och jag blir alldeles lycklig över deras lekar.
Måtte det fortsätta länge att de verkligen leker. Idag förvandlades ett rum till sjukhus och köket till tv-studio för inspelning av matlagningsprogram. (Ja, de städade efter sig!)

Skjutsa in tjejerna till stan för övernattning hos kompisen.
(Kan komma ihåg den där känslan, när man bara inte vill skiljas åt.)

Handla lite.

Baka fröknäcke och göra parmesanchips.

Få plötslig superlängtan efter vännen Eva, som inte finns på jorden längre.
Vänjer jag mig någonsin vid det? Åh, så många härliga midsomrar vi firat tillsammans…

Äta sill på hembakat rågbröd med tjuvstartsmidsommarnubbe tillsammans med maken. Och ett ton jordgubbar med Arlas supergoda nya grekiska yoghurt.
Måtte den vara svensk, inser att jag inte kollat det än.
IMG_4707[1]

 

 

 

 

 

 

 

 

Se SOS Sällskapsresan.
Trodde inte jag hade sett den, förrän sista trekvarten, då jag kände igen nästan allt. Det är bara att vara glad, det brukar vara först vid sista tio minuterna jag känner igen mig i filmen annars och då kommer jag ihåg hur den slutar…

Packa inför morgondagens utflykt.
Fast det inser jag att jag måste kolla igenom i morgon. Blev nog inte så genomtänkt packat…

Nu har katten slagit sig ner i knävecket i min säng. Det gör han nästan aldrig. Han känner nog på sig att jag behöver jorda mig lite. Och det har han nog rätt i…

Vilken märklig dag…

 

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 − 4 =