Bit för bit återtar jag marken under mina fötter.

Under stressiga tider känner jag den knappt, det är som om jag aldrig får riktigt fäste utan bara rusar från den ena grejen till den andra på skidor utan fästvalla. Är det riktigt illa, så är det rena tunnelseendet. Jag har fortfarande en hel del saker på min att-göra-lista, men bara det att jag har en att-göra-lista, gör mig lugnare. I takt med att saker bockas av, sjunker pulsen.

Och så är det så trevligt att dottern är på bra humör. Lustigt nog har hon ofta samma humör som mig. Är jag glad, så är hon glad. Är jag stressad, är hon taggig. Det är förstås inte ett dugg konstigt. Vi har en mycket större inverkan på vår omgivning än vad vi kanske vill kännas vid. Klart som sjutton att dottern blir grinig om jag inte är närvarande mer än, på sin höjd, rent fysiskt. Klart hon blir på bättre humör om jag är på bra humör.

Det är ju precis likadant på arbetsplatsen. Du får det du ger. Så har jag lite tråkiga arbetskamrater, beror det med största sannolikhet på att jag inte är så kul själv, heller. Det gäller även när du går på stan. Det är så ofta jag hör människor som suckar över att vi inte hejar på varandra här i Sverige, när vi är ute och går, när vi är på stan. Då brukar jag fråga: Hejar du, då?
- Nää.

Kanske har jag en rackarns tur, men det är otroligt sällan som folk inte hejar på mig, men kanske det beror på att jag inte bryr mig om vem som börjar heja. Eftersom jag tycker om att heja på folk, får jag ju ta ansvar för att det hejas, tänker jag. Det blir inte ett dugg tråkigare att bli hejad på, bara för att det inte var den andra som började.

Och nu när att-göra-listan krympt och därmed fästet under fötterna är bättre, så kommer jag lyfta blicken och heja ännu mer. Passa er! 🙂