Det är oerhört sällan jag kommer i väg på bio numer. Desto roligare när filmen blir en fullträff!
Som i går, då Skara filmfestival bjöd på premiär av den efterlängtade filmen Simon och ekarna. Filmen bygger på boken med samma namn av Marianne Fredriksson. En av mina absoluta favoritförfattare, som gick bort alldeles för tidigt.
Det är något alldeles visst med att sitta i en biofåtölj och låta sig översköljas av en välberättad historia som dessutom har ett fantastiskt foto. Efteråt blev det samtal mellan biopubliken och regissören Lisa Ohlin. Hon berättade att det här faktiskt är ett stycke filmhistoria.
Simon och ekarna är den sista svenska film som inte gjorts digitalt utan på film och dessutom är framkallad på svenskt filmlab.

Som användare kan jag se hur många fördelar om helst med digital kamera framför kamera med film. Jag kan till exempel ta hundra bilder för att få en bra utan att det kostar mig något. Det är dessutom ett miljövänligare alternativ.
Men jag är fullt medveten om att mitt öga inte ser det som ett riktigt kännaröga ser. Lisa Ohlin valde film, eftersom det inte går att få samma djup med digitalt. Är det så, så är det ju så himla synd att det inte kan finnas tillgång till båda alternativen. Men lab efter lab stängs ner och nu har det sista svenska filmlabet gått i graven.

En vanlig tisdagskväll blev en väldigt speciell kväll. Filmen, mötet med regissören och samvaro och diskussioner med goda vänner efteråt. Då känns livet rikt.

Efter film o samtal minglade vi i foajén och fick prata ännu mer med Lisa Ohlin. Klart vi var tvungna att ta ett klassiskt mingelfoto. 🙂