Det här med att få bekräftelse… Nr 19 av #Blogg100

Vi hade en diskussion runt middagsbordet om det här med bekräftelse. Två av oss sade sig inte ha det minsta behov av att få bekräftelse. Jag var definitivt inte en av dem.

Jag älskar att få bekräftelse och förmodligen är jag till och med beroende av att få det. Det tycker inte jag är så konstigt. Jag är mer förvånad över att det finns människor som klarar sig utan.
Om det nu gör det… Jag vet nämligen att båda de här människorna vid middagsbordet får mycket bekräftelse, genom sina jobb eller i sitt privatliv. De får tydliga kvitton på att de gör bra saker.

Är det då fel att vilja ha bekräftelse? Under middagsdiskussionen framkom åsikten att de som behöver bekräftelse är osäkra människor. Hm… Nej, jag håller inte med. Jag ser bekräftelse mer som en form av trevlig och uppmuntrande kommunikation. Det känns bra att få ge en komplimang över någons klädsel eller frisyr, att berömma ett väl utfört arbete, uttrycka min förtjusning över en väl tillagad rätt eller peppa någon inför en utmaning: ”Klart du klarar det, du är ju bäst!”

Att inte ge bekräftelse skulle kännas… tja, tomt…

Jag gillar att anta idrottsliga utmaningar. Har genomfört ett par Tjejklassiker, en Halvklassiker och sprungit flera lopp. Varför? Ja, för det första för att jag mår bra av att motionera och loppen ger mig ett tydligt mål att träna inför. Och sedan älskar jag själva utförandet, själva tävlingarna, där publiken kantar vägarna och hejar fram oss. Gör de inte det, utan står tysta och tittar på, så skäller jag på dem och uppmanar dem till att hjälpa till.  Efter loppet får jag min medalj. En tydlig bekräftelse på att jag har genomfört något.

Det känns gott, får jag säga. Och nu, så här dagarna inför vasaloppen, så känns det faktiskt en smula tomt, när jag inte ska delta i vare sig Tjejvasa eller Halvvasa. Jag får tåla mig ända till Göteborgsvarvet innan jag får den sortens bekräftelse.

IMG_0730[1]

 

 

 

 

 

 

Lapparna på mina skidor är från de olika skidloppen jag deltagit i.
Synliga bekräftelser på att jag lyckats genomföra utmaningarna.

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

  1. Bekräftelse … jag antar att man skulle behöva diskutera vad man egentligen menar med bekräftelse också.

    Antag att du gör något. Skriver en artikel, eller deltar i ett motionslopp.

    Känner du dig nöjd och glad över din insats alldeles av dig själv, eller måste du höra av andra att det var bra för att du ska känna dig nöjd? Hur stor andel av den totala nöjdheten beror av det yttre erkännandet, berömmet?

    Jag antar man har olika proportioner där. En del behöver massor av bekräftelse (i meningen erkännande, beröm) för att vara nöjda, för att vilja fortsätta. Andra har inre drivkrafter och tycker det är bonus snarare än styrande. Nu tog jag ytterligheter.

    Jag är nog själv åt ytterligheten att ha inre drivkrafter. Erkännande är trevlig bonus. På sätt och vis är det av självbevarelsedrift. Att slippa vara beroende av vad andra tycker.

    Sen beror det väl på vad det gäller. Det är viktigare att få gillande av min make än av mina kollegor. 😉

    • Tack för era inlägg! Ingenjör C, jag kan visst känna en stor glädje och stolthet över till exempel ett blogginlägg som skapar debatt. 🙂 Jag kan känna att grytan jag gjorde smakar väldigt gott och när jag köper ett plagg så är det för att jag tycker att ser bra ut i det. Men nog tycker jag livet blir väldigt torftigt om det bara är jag som tycker det.
      Samspelet med andra människor är A och O, tycker jag. Jag tilltalas inte alls av att gå genom livet nöjd med mig själv, men utan att bekräfta andra omkring mig, eller bli bekräftad.
      Vår middagskonversation startade med att det berättades om en ung kvinna som kom in i sin nya klänning, svängde runt och ja, ni vet. Ville väl höra ett wow från någon vänlig själ. Det tolkades av några som att hon var så osäker på sig själv, att hon var tvungen att höra från någon annan att hon var fin.
      Mina två vänner som säger sig inte behöva bekräftelse, menade att de var dem helt främmande att förvänta sig att någon skulle kommentera vare sig det de gjorde eller hade på sig. Det är bara det, att jag vet att de redan får bekräftelse av sin omgivning (jag är en av dem som bekräftar dem). Och det är väl svårt att sakna något som man redan får?
      Bekräftelse för mig är, som sagt, en trevlig form av kommunikation och faktiskt också vanligt hyfs.
      I mina ögon gör det livet både vänligare och roligare.

  2. Håller på med ett inlägg själv som ska heta ”Vadå jag självbekräftelsekåt”

    jag tycker absolut inte att bekräftelser behöver ha att göra med att man är osäker som person, även om jag nu råkar vara det. Sen tror jag nog mycket beror lite på varför och vad för sorts bekräftelse man söker. Det kan ju faktiskt vara så att många söker efter ”fel sorts” bekräftelse!

  3. De som påstod att de inte har något som helst behov av bekräftelse ljuger! Om inte annat för sig själva. Precis som du själv sade så får de redan mycket bekräftelse. De skulle sakna kon när båset var tomt. Bekräftelse ÄR kommunikation!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × två =