Där kom det i alla fall, doppet. Nr 91 av #Blogg100

IMG_1235[1]Hur trovärdig är jag egentligen? Jag sa visserligen att jag inte skulle komma i sjön innan maj, och det gjorde jag inte heller.
Men jag sa också att mitt icke-badande till stor del berodde på att tävlingsmomentet är borta.

Shame on me! För vad händer, just den 1 maj, när solen skiner och frukosten kan intas på förstutrappan. Jo, det ska jag tala om. Det tar 10 minuter innan jag säger: näämen, hörrni… jag tror nog ändå att jag måste…
– Bada! fyller nioåringen i blixtsnabbt och fortsätter: Jag med!

Så blev det. Det gick ju inte att backa ur. Visst, jag hade andnöd på väg ner från badstegen, men sedan när kroppen låg där fullständigt täckt av vatten (se bilden 😉 ), hör jag som ett invärtes jubel. Jag känner mig så hel, när jag badar. Och dessutom är det ett så påtagligt tecken på vilken tid vi nu går in i. Badandets tid.

Plus – och det ska inte förnekas – det är en stor tillfredsställelse att komma i sjön så långt innan de flesta andra gör det. Tillhör ju liksom min image. Tokig image, men ändå ganska harmlös.

Och jodå, nioåringen badade också, så generna förs vidare.Hon gör mig så lycklig, det lilla livet. En rent fantastisk gåva att få ha ett barn.

Kvällen har avslutats med att se en riktig film. Maken och jag bänkade oss och bläddrade i Netflixutbudet. Extremely loud, extremely close. Hua, så jag har gråtit. Tror det beror på att min största rädsla är att dö för tidigt från mitt barn. Både för hennes och min skull.

Särskilt en sådan här dag, då det mesta har varit fullkomligt. Förutom att jag missade deadline för #blogg100 med 45 minuter. Men jag bestämde mig för att det är mer än värdsligt och gillas därmed inte.

Sköna maj, välkommen!

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − två =