Carpe diem, så sant som det är sagt

I helgen miste jag en god vän.
Det borde vara förbjudet. Det borde vara förbjudet att lämna jordelivet innan man levt klart. Och det borde vara förbjudet att lämna sina vänner med den klena trösten att vi alltid lever kvar i minnena. Jag vill inte nöja mig med minnen. Jag vill ta nya långa promenader längs slussarna i Trollhättan medan världsproblem efter världsproblem löses. Jag vill plåga mig ner i iskallt vatten för att kasta mig på telefonen och skicka “Haha, jag badade först!”-sms:et. Jag vill fortsätta att lyssna fascinerat på hennes kryddiga berättelser, skratta åt hennes makalösa dialekter, kiknande skratta fram att jag önskar jag hade varit med – och höra henne säga: det var du ju!

Jag vill glömma den ständiga oron och ovissheten utmed hennes sjukdomsväg. Alla dessa behandlingar, negativa besked, stundom förhoppningsfulla besked som sedan slogs till marken, det ena efter det andra.

Men mest av allt tänker jag på hur fullständigt onödig hennes oro inför framtiden skulle visa sig vara. Hon tänkte så mycket på hur hennes pension skulle bli, hur hon behövde jobba heltid för att få en dräglig tillvaro som pensionär. Hon kunde ha struntat i allt det där. Hon hade kunnat unnat sig att göra saker hon ville göra och som fick henne att må bra. För hon dog två veckor innan hon skulle ha fyllt 62.

Jag längtar tillbaka till den tid då vi kunde vara trygga med att folkpensionen skulle försörja oss. Nu triggas vi igång av alla möjliga reklamer om hur viktigt det är att vi gör val idag, som kan ge oss möjligheter i framtiden. Ständigt dessa val. Ständigt denna oro för framtiden.

När ska vi lära oss att det viktigaste är, trots allt, hur vi mår idag, vad vi tänker idag och hur vi agerar idag.

Jag sörjer dig något oerhört, kära vän, och det tänker jag göra genom att försöka vara så närvarande som möjligt med dem jag har omkring mig. Det är väl det som heter att fånga dagen. Carpe diem, så sant som det är sagt.

Kategorier: Okategoriserade.