Buh!

Nr 127

Ghost-Face-Emoji

Det här med att skrämmas och bli skrämd. Undrar just vad det är som lockar i det, egentligen? I ett darrigt sms från ridlägret berättar Violen att de har gått spökvandring. “Jag dog nästan”.

Att det är darrigt, är helt och hållet min tolkning. Det kan lika gärna vara ett fnitter-från-tårna-meddelande. Ett sånt där man skriver när man ligger trygg och nöjd i sin sovsäck efteråt, med snusningarna från 13 ridlägerskompisar plus ledare, omkring sig.

Som jag älskade att bli skrämd när jag var yngre. Så fort jag fick, gick jag och såg läskiga filmer på bio. Glömmer aldrig Omen. Vi var tre kompisar som gick och såg den. Jag satt i mitten och efteråt var båda mina lår fulla med blåmärken efter kamraternas panikgrepp. Efter bion promenerade vi hem – istället för att ta bussen som vi alltid gjorde annars. Och självklart tog vi genvägen över kyrkogården – som vi aldrig gjorde annars. Sista biten sprang vi och för att lägga ytterligare grädde på moset, så tog vi fram Bibeln och letade efter allt som hade med Djävulen och 666 att göra.

Den filmen, tillsammans med Alla helgons blodiga natt, har hållit mig sömnlös många nätter i ganska vuxen ålder. När jag flyttade hemifrån och bodde ensam, så kom de där rackarns filmerna tillbaka, gång på gång. Var det inte ett ansikte som tittade på mig genom jalusigardinen? Kunde aldrig komma på om det var bättre att dra ner gardinen (tänk om någon stod utanför då, som jag inte såg) eller låta den vara uppe (och då kunde någon studera mig utifrån mörkret, utan att jag ändå såg).

Idag väljer jag aldrig att se en rysare. Jag tycker inte det finns något värre än att utsätta mig för det. Eller jo, det gör det ju. Men sanningen är, att jag fortfarande är rädd för att en rysare skulle göra mig sömnlös många nätter och skapa spöken där det inte finns några.

Däremot går jag gärna spökvandringen i Fornbyn i Skara vid Halloween, där esteteleverna från gymnasieskolan skrämmer upp oss.

Jag går på föreställningen för barn. Det räcker gott.

God natt!

?

Kategorier: Okategoriserade.

Trackbacks

  1. […] annat för att jag ska kunna få en hyfsat bra bild av vad jag varit med om egentligen. Gårdagens inlägg ledde till att en av mina allra bästa barndomsvänner publicerade den här bilden på min […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 + 13 =