Jag har lite fegt hållit mig i bakgrunden, men det kanske är dags att använda min kommunikativa erfarenhet lite mer offentligt? Det är många debatter därute på nätet, som behöver balanseras upp, tycker jag. Vi kanske kan hjälpas åt?

Det här med kommunikation, alltså... Jag är verkligen så glad över att jag får arbeta med det jag gör, för det här med hur vi kommunicerar och vilka forum vi väljer att göra det i - det får mig att gå igång fullständigt.

Jag har hittills undvikit att kasta mig in i debatter på exempelvis Facebook, eftersom jag tycker att många trådar spårar ur så fort. Jag har ingen lust att påkalla uppmärksamhet från troll, som spyr ur sig en massa oförskämd galla eller till och med hat. Och jag har ingen lust att bli utsatt för förtäckta hot, även om de kanske är tomma.

Det är som när jag följde förre landsbygdsminister Eskil Erlandssons officiella Facebooksida en period och vad än ett inlägg handlade om från början, så nog sjutton lyckades det handla om vargfrågan innan tråden var slut. Det blir lite tradigt när lobbyister och åsiktsmaskiner absolut ska ha in diskussionen på sitt område hela tiden.

Det behöver  man ju inte vara på Facebook för att vara med om. Det är precis lika trist att sitta på en middag och inse att det vid samma bord sitter en person som alltid måste få allting att handla om politik. Eller om fotboll, eller vad det nu kan vara. Fördelen vid middagen är, att om den personen är lite väl rund under fötterna, så märks det och hens åsikter och uppträdande bedöms därefter. Det går också att vända sig åt ett annat håll och prata med någon annan, till slut kanske ursäkta sig och byta bord.

När man debatterar i de sociala medierna kan det vara stört omöjligt att fortsätta att äga sin tråd, men också svårt att lämna diskussionen. Och om man bara tonar ut, är det ju lätt gjort att de som inte tycker som jag får sista ordet.

Jag är uppvuxen i en minst sagt debattglad familj. Mina föräldrar har aldrig varit politiskt aktiva, men intresserade av samhällsfrågor i stort och smått. Jag engagerade mig politiskt redan på högstadiet och den stora vinsten med det var att vi lärde oss argumentation och retorik. På gymnasiet hade vi debattkvällar med de andra ungdomspartierna och roligast var det när vi mötte partiet som var vår raka motsats. Efter gymnasiet kom jag till universitetsvärlden och mötte fler debattglada, men flera hade ett tungt artilleri av egna erfarenheter i bagaget och mina skolexempel stod sig slätt.

Men jag kan inte komma ihåg att jag någon gång har varit i närheten av så dåligt debattklimat som vi har idag på sociala medier. Det fanns liksom ett outtalat hederskodex om hur man tilltalade varandra. Säkert har det till stor del att göra med att vi såg varandra. Det är betydligt svårare att titta någon i ögonen och säga att de vidrigheter som idag kräks ut på nätet.

Jomen, så jag har tyckt att det varit lika bra att hålla mig på min kant.

Men så kommer jag till en punkt, där jag mår rent fysiskt dåligt av att se hur framför allt många kvinnor bemöts. Och när 25-åriga handbollsspelaren Linnéa Claeson blir viral genom sitt sätt att vägra ducka när hon får 'dickpics' och andra vulgäriteter in i sin telefon varje gång hon spelat match, så skäms jag över att jag håller mig undan. Jag ska självklart finnas med och stötta dem som behöver stöttas. Och skulle jag bli utsatt så ska jag berätta det högt så att alla hör.

För även här handlar det om härskartekniker. Förlöjligandet. Objektifieringen. Vi kommer aldrig till rätta med det om vi tar emot och tiger i tysthet. Men det är lätt gjort att man gör det, tiger i tysthet - för det är liksom lite skämmigt att bli utsatt. Och den som ofredar räknar kallt med att den utsatta inte ska berätta. Det är det som gör Linnéa Claesons aktioner så suveräna. Kolla in @assholesonline på Instagram, om du inte sett det. Om du inte är känslig för fula ord, vill säga.

Jag har till och med undvikit att sätta vissa taggar på mina blogginlägg, för att jag vet att när jag haft de taggarna med, så har det ramlat ner otrevliga kommentarer i min meddelandelåda. Vill man hålla sig undan ska man inte tagga både #jämställdhet och #sverigedemokrater samtidigt...

Motsatsen till härskartekniker är bekräftelsetekniker. Jag som är 54 år ska självklart gödsla bekräftelse så mycket jag kan. För handen på hjärtat, det är inte jag som är den främsta måltavlan - det är de yngre kvinnorna eller kvinnor med mer makt. Så jag har liksom ett perfekt läge. Det är väl bara att ta ett djupt andetag, spana i trådarna efter en kommunikation som behöver få lite bättre balans, bekräfta de goda och bemöta de onda.

Tillsammans gör vi skillnad. Och som alltid; jag är helt övertygad om att det goda segrar.