Nr 123

Vi har dem bara till låns, barnen, brukar man ju säga. Och vilket lån, sedan!

Ända sedan Violen var en liten lort har jag rest iväg ett par dagar, bara med henne. Vi har varit i Stockholm, Uppsala, Göteborg och förra våren åkte vi till London. Nu har vi just kommit hem från vår första roadtrip. Vi bilade till mormor i Trollhättan, vidare till Nordens Ark i Hunnebostrand, spenderade en natt på hotell i Lysekil och infångade av ett gäng geocacher på väg hem.

Violen är tio år och det bästa sällskap man kan tänka sig. Det är en gyllene tid med ett barn som är barn och på väg in i ungdom, mycket närhet, mycket självständighet och ifrågasättande av saker och tings varande. Nu har ju varje ålder varit gyllene på sitt sätt, men varje ny fas gör mig förundrad och glatt överraskad: "ahh, det kan vara så här också?!"

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag får låna henne och vara med och föra ut henne i livet, som pilbågen sänder ut pilen, som Kahlil Gibran beskriver det så vackert i boken Profeten:

"En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade: 'Tala till oss om Barnen.'

Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen som flyger
älskar Han också den båge som är stadig."

Men vi är två pilbågar och efter två nätter borta är det skönt att vända kosan hemåt igen. Bra musik i bilen och flera stopp med jakt på geocacher, gömda på kluriga ställen.  Utmed vägen såldes förstås bär och vi köpte med oss de godaste körsbär. Jag hade lätt kunnat sätta i mig allihop, men Violen knöt noggrannt ihop plastpåsen runt dem när vi tagit några stycken. Efter några mil tog jag ytterligare ett par och hon knöt ihop påsen igen. Jag funderade lite över detta, men tänkte att det väl var ett sätt att sätta mig på plats, så som jag talar om för henne att man inte behöver vräka i sig allt på en gång. 🙂

När vi kom hem förstod jag. Vi hade inte mycket mer än packat ur bilen innan hon ropade:
- Vi har köpt det godaste du vet, pappa!
Så klart! Sommar, det är maken som går och äter sötbär, vilda körsbär, och sparar kärnorna länge i munnen, för att sedan spotta ut dem som en kulspruta. Det är klart att pappan skulle ha körsbär.

Nästa resa gör vi tillsammans alla tre, men jag har redan börjat fundera var jag ska ta med henne någonstans nästa gång jag får låna henne lite extra och ha henne för mig själv. Det gäller ju att passa på.