Det är verkligen som om en sten fallit från mina axlar. Att det skulle ta sådan tid att inse vad det var som felades. Efter två år har jag äntligen insett vad jag saknade.

Jag delar min tid mellan en deltidsanställning på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, och mitt företag Ärligt Talat. Det blir en del saker att hålla reda på där. Deadlines i jobbet, möten, någon konferens, kurser som ska hållas i företaget, föreläsningar och deadlines i det egna skrivandet. Jag är ensamstående, eller enastående snarare, förälder med en bra medförälder i Violens pappa. En del saker att hålla reda på där med; semestrar, tjänsteresor, hästevenemang, ja, helt enkelt mycket som ska pusslas ihop.

Ibland känns det som att hjärnan kokar över och trettio tjattrande apor springer om varandra för att hjälpa till att reda upp det hela - utan framgång förstås. Jag får ingen överblick. Och är det något som stressar mig, så är det att inte ha överblick. Kontroll, kanske någon skulle säga, men jag vill nöja mig med koll. När jag har koll, kan jag koppla av.

För två år sedan tog jag det, för många, självklara steget att lämna min hederliga kalender och gå över till den digitala i telefonen. Trots att jag ofta häcklade dem som använde telefonens kalender för att det tog tid att boka möten etc. Men jag insåg ju att det är väldigt bekvämt att ha mailen kopplad till kalendern, möten kan bokas i jobbet och så vidare. Dessutom har man ju alltid telefonen med sig.

Men med tiden har en aversion mot telefonen börjat infinna sig. Jodå, jag har den alltid med mig. ALLTID. Om jag så förflyttar mig mellan rummen i mitt hus, så flyttar jag med mig telefonen. Jag tycker verkligen inte om det, men jag gör det. Det är ju en så häftig värld där i telefonen! Men när jag irriterade mig på att människor omkring mig dök ner i sina telefoner hellre än att umgås - så fick jag förstås tänka på hur jag själv gör.

Dessutom har jag insett att de där tjattrande aporna i hög grad hänger ihop med mitt mobilanvändande. För, förutom att de snattrar om allt jag ska komma ihåg att göra, påminner de mig också om att jag kanske borde titta in på Facebook, Instagram, Wordfeud och Quizkampen för att se om det hänt något där sedan sist, för typ en kvart sedan.

Häromdagen satt jag och försökte få koll på höstens bokningar av kurser och föreläsningar. Bläddrade i telefonens kalender, men saknade just den där överblicken och skrev därför ner alla datum på ett A4. Det var då jag insåg: Det här är ju inte hållbart! Jag behöver en riktig kalender igen. En i papper, med register och vecka för vecka - samt en tydlig årsplan.

Nu har jag köpt den och det känns helt fantastiskt! Den ligger på bordet här framför mig och aporna har tystnat. Och vet du? Det känns helt f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t! Jag. Har. Koll. 🙂