Att ta plats #Blogg100, 17 av 100

”Ser du på Kultureliten?”
Väninnan skickar ett sms med frågan. Gjorde jag inte, men gick in på Play och kollade.

Scenen är en grupp med stolar och fyra diskuterande kulturpersonligheter, två kvinnor och två män. En av dem sticker ut. Har hasat ner sig skönt i sin stol, som om han satt hemma framför teven. Han tar, minst sagt, stor plats och har en pose, som signalerar att han är fullständigt avslappnad, inte så engagerad. Han äger rummet.

Det här kan vara ett sätt att kamouflera en osäkerhet, tänker jag, eftersom den andre mannen i sällskapet har en så mycket digrare meritlista. Jag tror inte att han mäter sig med kvinnorna. Eller också är han bara sådär kulturelitiskt avslappnad, skulle velat haft ett rödvinsglas i näven.

Hursomhelst är det otroligt ovanligt att se en kvinna sitta på samma sätt. I just det här fallet sitter de upprätta i sina stolar  och signalerar intresse och engagemang. Vi är nämligen uppfostrade så, att inte ta för mycket plats, lyssna när andra pratar och se till att andra får plats. Och här fick mannen plats. Jättemycket plats.

Det för tankarna till många sammanhang där män suttit och oblygt skrevat och kastat ut sina långa ben framför sig. På möten, på sammanträden, vid middagar…

Någonstans kan jag bli lite avundsjuk på män. Det här att de tar plats med sådan självklarhet. För det är de som är normen. Och, det hör man ju på ordet, det är normen som är normal. Alltså är det helt i sin ordning att ta mycket plats, skreva, kanske klia sig lite där också, eller ta sig där om man uppträder på scen.

Vad är det som gör att inte män mer generellt funderar över vilken plats de tar? Vad är det som gör att inte de här nerhasade männen är mer måna om att visa intresse tillbaka, vara aktiv i dialogen och bidra till en god stämning?

Förunderligt, det är vad det är…

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − sexton =