Äntligen cykel! #Blogg100, 99 av 100

I går kväll var jag smart nog att lägga fram cykelkläderna på en stol bredvid sängen. Det är oerhört svårt att nonchalera sådant när man vaknar sju timmar senare. Jag vågade inte ens försöka, utan ålade mig lydigt i blöjbyxan, drog upp dragkedjan i jackan och letade upp de sista attiraljerna.

Alltså, jag älskar att cykla. Det är bara det att jag glömmer bort det mellan gångerna och dessutom är det lite meckigt att komma igång. Det är så mycket lättare att springa – om jag bara hade kunnat det. Men nDetu är det som det är, den polska ortopedens reaktion när jag i våras berättade att jag bland annat hade sprungit Göteborgsvarvet två gånger, ringer fortfarande i öronen:
– Bravo!!! Det behöver du inte göra om!

Då är det väldigt mycket bättre att cykla, det är liksom rena rama smörjoljan för femtiåriga knän. Nu gick det gudskelov dessutom ganska fort att få fram cykelhandskarna också, armhållaren för mobilen, hitta ett bra poddprogram (ett avsnitt ur Genier) och snöra på sig cykelskorna. Cykelhjälmen hängde redan på cykeln, där däcken var pumpade. Bara en sån sak. Efter bara några tramptag kände jag euforin sprida sig i kroppen.

Det var extra lyckat att köra igång cyklingen idag, när tusentals motionärer gav sig ut på Halvvättern. Ett femtonmil långt lopp som jag cyklade för ett par år sedan, vackert och roligt som sjutton. När jag cyklade iväg på våra riktigt vackra vägar i Vallebygden väcktes minnen av tidigare träningsrundor och jag muttrade lite besviket över att jag bara planerat in en tvåmilarunda idag.

Det var ju en riktigt bra strategi ändå, eftersom rumpan har en förmåga att bli lite öm så här i början. Sedan är det ju det här med att spänna bågen i kombination med att fundera över för vems skull jag måste prestera. Har under våren kommit ett gäng steg närmare att förstå mig på mig själv, varför jag gör som jag gör, vad det är som får mig att gå igång och varför, vad det är som är hälsosamt för mig och mindre hälsosamt.

Summan av kardemumman är att jag vill göra saker som får mig att må bra, utan att jag för den skull är duktig och presterar. Det är det förstås ingen annan som känner igen sig i… 🙂 Och det lyckades jag faktiskt påminna mig om, just precis när jag tänkte den där tanken att två mil var väl ändå lite futtigt att cykla. Vilken trevlig runda det blev, för hojen och mig och jag unnade mig till och med en liten kort avstickare till väninnan som satt och åt frukost vid solig vägg.

Med den här starten på morgonen har jag grymt svårt att tro att det inte blir flera uppföljare under sommaren. Kanske en räcka med behagliga tvåmilare och en och annan liten sexmilare bara för att…

cykel

 

 

 

 

 

 

Jodå, cykelsolglasögonen hittade jag också till dagens tur… #sakermanbaramåsteha

 

 

 

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − elva =