95 mil och samhörighet #Blogg 100, 83 av 100

IMG_4130[2]

En dag med samhörighet, skulle jag kunna sammanfatta fredagen med. Det blev 95 mils körning, 11 timmar i bil, kärt återseende av varmt avhållen bygd i Dalarna, en begravning, fyra kusiner, tre ingifta mostrar, sommargäster från förr, en Anders Borg-look-a-like till präst, en dalablå kista, ett gäng fantastiska vänner med veteranbilar, representanter för husdjursförening och lokala mejeriföreningen, sommarpsalmer, två damer 80+ som sjunger Dalkarlssången så det dånar i bilen, tårar och skratt. Och framför allt, en väldig massa värme – både från solen och mänsklig omsorg.

Morbror begravdes och det är ändå en tröst, att man ända in i döden gör en slags insats i livet. Människor som inte mötts på decennier träffas, minns tillsammans och delar med sig av sina bilder. Precis så som prästen ville att vi skulle göra. För livet går vidare och minnena äger vi tillsammans.

Mitt i allt detta har jag bara känt en sån där varm känsla av samhörighet. Det här är min släkt, min bygd, kyrkan där jag döptes, det är här mina barndomsminnen finns. Jag har inte varit så bra på att ta till vara på den här grenen av min släkt. Desto finare att känna sig på rätt plats när vi nu träffas.
Det var en dag som gjorde det värt att jag knappt kan gå. Någon muskel har liksom hakat upp sig i ryggen. Har väl gasat för mycket med högerfoten, kan jag tänka.

Fast vid närmare eftertanke; det kanske bara är latmasken som gör sig gällande? I morgon (idag) är det dags för klassfotbollen.

Har kroppen min tänkt sig hitta ett alibi för att vi inte ska behöva åka dit?

Kategorier: Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 − 1 =