14-åringen inom mig

Kategorier: Föräldraskap, Minnen, Okategoriserade, Personlig utveckling, och Vänskap.

Idag för 41 år sedan vaknade jag och funderade över vad som hände i går egentligen. Jag hade överrumplats av mina nya kamrater. Under tjo och tjim hängde de på mig hans halsband. HANS. Och så var vi ihop.
Det känns som i går, men det var det ju verkligen inte. Det var, som sagt, 41 år sedan. Jag var nästan exakt lika gammal som min dotter är idag.

Alltså, jag hade ju gått och kärat ner mig fullständigt i den där killen, så som man kan under en sportlovsvecka när man är 14 år. Vi var i Rättvik och det var min konfirmationspräst Arved Arvedsson som hade ordnat resan. En  buss ungdomar som konfirmerat sig året innan och fem ledare som tillbringade en vecka med skidåkning, charader och flirt.

Jag jobbar extra i serveringen på Flämslätts stiftsgård och det är väldigt ofta en riktig nostalgikick, för dit kommer just många konfirmandgrupper.  Jag känner igen mig så väl och kan konstatera att tonåringar är sig ganska lika.

Och så kommer jag ihåg den där känslan, när man sveps med av kompisarna. När man inte riktigt styr över sina egna val. Jo, jag var jättekär i den där grabben, men jag kan fortfarande vara nyfiken på vad som hade hänt om han och jag hade fått ta det i vår egen takt och inte blivit påskyndade. Det var ju de som såg till att vi blev ihop, innan vi hann ställa frågan själva.

Jag tänker likadant när jag ser de tonåringar som idag finns i mitt hem, ibland en, ibland en hel drös. Vännernas inflytande, press, stöd och kamratskap. Hur skulle varje individ utvecklas om den inte drogs med – eller ner – av sina kamrater? Tonårsperioden är så komplex, så full av längtan att både smälta in och sticka ut.

Förhållandet med sportlovskärleken höll exakt tre månader. Jag tror vi lyckades göra slut utan hjälp från utomstående. Jag visar ett bleknat färgfoto från lägret för dottern.
– Du har ju också långa ben! utbrister hon. Det brukar jag nämligen konstatera att hon har. Snygga långa ben. Var mina långa ben tog vägen vet jag inte.

Fjortisar. Jag till vänster.

Men vad jag också ser på bilden är att jag har en tunn kort täckjacka på mig i smällkalla dalavintern. Jag kommer ihåg att jag dessutom vek upp den för att bli mer rätt. Och jag som suckar över unga människor som klär sig för dåligt mot kyla.

Vissa saker ändras, som sagt, inte. Det som förändras är att vi lär oss en del utmed vägen och kärleksrelationen jag är i nu blev inte jag inputtad i av någon annan. Och jackan jag har nu går ner ordentligt över rumpan. Men inne i mig finns hon kvar, 14-åriga Anna-Karin, och jag tror hon känner att jag fixat livet riktigt bra – även om det känts skakigt många gånger under vägen.

Kan vi förmedla lite av det till min 14-åriga dotter också, så skulle det kännas riktigt bra.

4/100

 

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kommentarer

  1. Lena

    Jag minns den veckan, en av dom få i mitt liv, tack o lov, som jag var helt sänkt. Låg i överslafen o blickade ner på er friska kristna goda konfirmationskompisar. Jag minns def spänningen, den enda för mig under veckan, hur ni två blev i hop. Jag är helt övertygad att jag igångsatte detta som en hia hia häxa. Vi två höll mer än tre månader, du o jag Fia, 41 års vänskap blev det för oss, vi klarade det fint utan yttre hjälp. Med det vill jag ha sagt, kärlek håller nog bäst om parterna får dona med det själva

    • Ärligt Talat

      Jamen, så var det ju, Lena! Du var sjuk <3 Och jag är SÅ glad över att vi möttes där, du och jag, och sedan blomstrade vidare på squashbanan. 41 års vänskap och många fler framför oss. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 + sexton =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.