Vi har en deal, tandläkaren och jag

Hrmph – varken guldstjärna eller suddgummi fick jag! Men min tandläkare är ändå världens bästa.
Vi har en deal, min tandläkare och jag. Han ska inte hålla på och borra och sånt. Han vill nog inte riktigt kännas vid den överenskommelsen och det kan hända att jag har hittat på den själv. Frågar man honom, så skulle han kanske säga att vi har en överenskommelse som går ut på att jag ska ta hand om mina tänder. Det kan hända att jag har gått med på det, men det glömmer jag liksom bort redan dagen efter att jag varit hos honom och kommer inte ihåg det förrän jag får kallelsen till nästa besök.

Jag har valt honom på rekommendation; han är en sån som är bra på att hantera såna som mig. Såna som verkligen inte tycker om att gå till tandläkaren. Såna som ligger som spända fjädrar i stolen, så fort tandläkaren säger: Gapa!

Jag tror att jag skulle ha lättare för de där besöken om det inte lät så förtvivlat illa. Allt knirkande och gnisslande när han undersöker, skrapar tandsten och kollar tandköttets status. Sörplande vattensugar, vinande putsmaskiner och drillande borrar. Usch!
Fast utvecklingen går verkligen framåt – även hos mig och idag kan jag till och med tåla röntgenplåtarna som jag måste bita ihop kring för att bilderna ska bli skarpa.

– Använder du tandtråd?
– Nämen det ska du ju inte fråga! Du ska fråga om tandstickor.
– Jaha. Okej, använder du tandstickor?
– Japp! Oftare än vanligt.
– Oke… Nä, men vad är det för svar?! Det säger ju ingenting.
Vilket var min tanke, förstås.

Jag är sorgligt lat när det gäller mina tänder, men har en tandläkare som ser igenom alla mina försök till genvägar och fusk.
– Om du alltid skötte dina tänder lika bra som du gjort de senaste två veckorna… brukar det låta.
Jag har skärpt mig, det har jag. Och jag använder faktiskt tandstickor oftare än jag gjorde förr. För då använde jag dem aldrig. Och nu kanske varannan… månad. Jo, det går väl an att pilla där det är glest mellan tänderna, men där det är trångt och ömt. Brrr! Där det behövs som mest är det som svårast. Hade inte stickorna varit orange (en favoritfärg), så hade de fortfarande varit oanvända, jag lovar.

Det är en evig tur att jag har så bra grundhälsa på tänderna. Jag kommer inte ihåg när jag fick laga ett hål senast och än står gaddarna pall för både knäckebröd och kola. Och idag höll tandläkaren vår överenskommelse och hittade inte vare sig hål eller blödande tandkött. Bara yttepytte tandsten, minsann. Nog hade väl det varit värt ett klistermärke i alla fall? Han kan få ett nästa gång.

 

27/100

 

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kategorier: Motivation och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv + sex =

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.