Vart är vi på väg?

Det planlösa åkandet… det är något väldigt vilsamt i det. På väg hem från det blågula varuhuset snirklar vi oss runt på smala vägar i ett vårligt landskap.
– Oj! Vad vackert! Vilken byggnad!
– Nä-äh! Det där var inte snyggt…
Vi passerar gårdar med ekonomibyggnader som byggdes med omsorg för att hålla, med tegelutsmyckningar och väl underhållna portar. Vi åker förbi hus med vräkiga tillbyggnader som inte skvallrar så mycket om funktion, som en önskan att imponera.

Vi delar nöjet att planlöst hitta den ena vägen efter den andra, inte den närmaste hem, utan den som tillför resan något. Det är så vilsamt att jag alldeles glömmer att fotografera, fastän hjärtat slår kullerbytta av lycka när vi åker förbi en fors och en nedlagd kvarn – eller kanske såg? Och fastän potatislårarna står staplade vackert grånade alldeles intill vägen.

I över tjugo år har jag bott i den här delen av landet nu och så otroligt mycket det finns kvar att se. Trots alla planer och önskemål, så lockar hemester och fortsatta turer med picknickkorg. Höstrapsen ser frodig ut, tofsviporna gör akrobatiska konster och jag spanar in små kyrkor med namn jag aldrig har hört talas om.

Jag som sitter bredvid googlar för att lära mer om byggnader vi åker förbi; vem bor här? vad producerar de i byggnaderna? vart kommer man om man fortsätter ditåt?

Och så det vilsamma samtalet under tiden, om högt och lågt, egna minnen, gemensamma drömmar och människoöden. I baksätet en hund med tratt, som suckar förnöjt över att få vara med utan att anstränga sig. Så kan det också vara en Skärtorsdag.

 

Detta är inlägg 44 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: Landsbygden och Motivation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 4 =