Varken vidare snabbt eller noggrannt

Fem kubikmeter ved tippas av på min parkering. Nu ska den in under tak, varendaste vedklabb och jag njuter av arbetet.
När jag flyttade till mitt hus för snart tjugo år sedan, var det bara utrustat med kallvatten och utedass. Varje dag när jag kom hem från jobbet handlade det om att se till att det fanns ved, elda i kakelugn och vedspis för att få värme och kunna värma vatten.

På flera sätt var det en väldigt tillfredsställande tid. Det var så nyttigt att vara tvungen att ägna sig åt att se till att basala behov blev tillfredsställda. Den känslan kommer tillbaka när jag får leveransen av ved.

Jag får hjälp av väninnan J att stapla om den gamla veden och göra plats för den nya längst in i vedskjulet. Och sedan lastas skottkärra efter skottkärra med klampar från parkeringen och körs ner till skjulet för att staplas. Samma rörelser upprepas, tröjor tas av trots att vinden är kall, men arbetet gör oss varma.

Och så samtalet som pågår under tiden. En förlängning av det vi pratade om under promenaden tidigare på dagen. Vi vrider och vänder på resonemang, funderar över livsval och relationer. Stannar upp över en särskilt knivig frågeställning och fortsätter att tänka de tankarna medan skottkärran återigen får jobba på.

J åker vidare, men jag fortsätter. Det är med den här högen som de flesta vedhögar. Man plockar och kör, plockar och kör, men det ska mycket till för att man ska se att det gör någon skillnad. Men det gör inget. Jag gör det jag orkar idag, och fortsätter i morgon.

Jag finner en tillfredsställelse över att inte jobba på ackord och inte ha några måsten. Det är jag och min ved. Ingen annan behöver bekymra sig eller påpeka att travandet kunde göras jämnare, tätare och stadigare. Skottkärran kan säkert fyllas mer effektivt, men jag finner behag i att köra den precis så tung att jag med lätthet kan styra den. Inte gör det något att jag får gå många vändor.

I dag syns det mig som att vi alldeles för ofta missar att själva vägen till målet kan vara nog så viktig. Det handlar inte alltid om att hinna fram så fort som möjligt.

Och på det här viset, vet jag ju vad jag ska göra i morgon också 😉

 


Detta är inlägg 60 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: Landsbygden, Motivation, och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 4 =