Jag väljer glädje, tänker jag och försöker få mig att inse att det är helt okej att bryta ett löfte.
Det spelar inte så stor roll att löftet är till mig själv, det tar ändå emot. Eller löfte och löfte, jag hade föresatt mig att anta en utmaning och nu bryter jag den. Bloggutmaningen.

Jag vet inte vad det är med mig och utmaningar, att jag triggas så av dem. Kanske är det ett behov av mätbara resultat eller av bekräftelse. Utan tvivel är det så att just den här utmaningen att blogga en gång om dagen i 100 dagar är bra för mig. Den håller igång mitt skrivande och kortar startsträckan när jag ska sätta mig och författa ihop egna texter. Ungefär som ett regelbundet joggande underlättar genomförandet av ett Göteborgsvarv.

Men det som tar emot är att behöva skriva oavsett hur hög arbetsbelastningen är i övrigt, att ständigt hitta ämnen med innehåll för att inte behöva blogga om våren, smink eller mat och att välja bort nattsömn för att få iväg ett blogginlägg före midnatt. Det som skulle skapa lust har blivit ett alltför stort måste.

Så hej och tack, bloggutmaning #100dgr! Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar var målet med utmaningen. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. Det var mitt sjätte år i en bloggutmaning, men det första året som jag bryter innan jag är i mål. Det är bara att tugga i sig...

Självklart kommer jag att blogga ändå, men inte med dagliga inlägg. Min väg tillbaka till lusten har börjat. Redan nu känner jag hur trycket minskar och ger plats för glädjen.

48/100

#100dgr