När jag blir stor…

Dag 101

När jag blir stor, då ska jag… Hur många gånger har jag inte sagt den meningen? Nu är det väl aningen sent att formulera sig på just det viset, men för sent att fundera på vad jag vill göra sen, är det inte!
Det finns få saker som skrämmer mig så mycket som att jag en dag skulle inse att jag inte längre har några drömmar.

Jag har alltid tänkt i stora visioner, från det att jag var en liten Trollhättetjej på en pall inne i klädkammaren i familjens trerumslägenhet. Där hade jag ett eget krypin. I ett skofack som hängde på väggen hade jag stoppat ner en anteckningsbok och en penna och så satt jag där inne och skrev. Här skulle skapas stordåd.

Men det gjorde det inte, jag hade svårt att få ut orden på rätt sätt och blev mest frustrerad. Som tur var fick det mig inte att ge upp. Jag klev bara ut ur garderoben och hittade nya sätt att uttrycka mig på, nya rum att skriva i och förlösningen kom faktiskt i skolan tack vare lärare med bra ämnen för uppsatsskrivning.

Även om jag idag har gett upp drömmen om att få sjunga i operakör med Andrea Bocceli, som jag formulerade i mitt sommarprat i P4 Sveriges Radio Skaraborg i slutet av 1990-talet, så har jag många andra drömmar kvar. Utan drömmar kommer inget att hända. Om jag bara skulle vara nöjd med det som är, är jag helt övertygad om att livet sakta men säkert skulle stagnera. Hemska tanke!

Jag tänker i stället fortsätta sträva framåt och uppåt. Jag lärde mig tidigt att sikta på stjärnorna, för att åtminstone hamna på trädtoppen och inte sikta på trädtoppen och slå huvudet i roten. Hittills har det varit ett bra koncept, för jag är övertygad om att jag inte hade fått vara med om hälften av det jag varit med om,  om jag inte hade vågat drömma och jobba för att jag drömmen skulle slå in.

Och så är det ju så häftigt att inse att en verkligen inte har en aning om vad framtiden tänker bjuda på!

 

 

 

Kategorier: Motivation och Personlig utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton + tjugo =