Dag 85

Idag har jag bestigit ett berg. Ett högt berg. Så högt, att jag i morse var helt övertygad om att det var omöjligt. Huvudet dunkade. Musklerna krampade. Hur i hela friden skulle jag lyckas förstå manualen?
Det är väldigt sällan man är så ensam som man tror. Men i stressade situationer fäller skygglapparna ut sig vid sidan och sugrörsseendet infinner sig. Det är tur att jag har en sådan lugn och förstående kollega som bemöter mig vänligt trots min taggtrådslena röst.

Vår hemsida på universitetet, där jag arbetar, ska in i ett uppdaterat system och dessutom byta utseende. Varendaste sida ska föras över från det gamla till det nya och min del borde jag förstås ha börjat med för ett bra tag sedan. Tack och lov att Bodil Jönsson har satt namn på det: ställtid.

Ställtid är ju den där tiden som man förr hade från det att man bestämde sig för att åka till stan, tills man faktiskt var på väg. Hästen skulle göras i ordning, vagnens baxas fram, och så vidare. Jag har insett att jag är en sådan som behöver ställtid. I det mesta, faktiskt, men framför allt om det är sånt här som är nytt, komplicerat och - framför allt - något jag inte själv har kommit på att det behöver göras...

Jag älskar förändring, om jag har tagit initiativet till det själv, brukar jag påpeka i ett försök att få min omgivning att förstå att jag visst har ett mått av självdistans. Den här gången hade jag ingenting att säga till om, jag har gått flera utbildningar för att lära mig hur det ska gå till och sedan har jag låtit allt falla i glömska bland hjärnans vindlingar, tills det är nära panik i sista minuten och allt bara måste göras.

Det tog några modiga timmar, men ändå inte så mycket mer än så, tills kollegan och jag med gemensamma ansträngningar hade lyckats lösa det mesta av hur det skulle gå till.

Känslan när man packar ihop för dagen, under glatt visslande, och riktigt ser fram emot morgondagen, då det bara är att hugga i och utföra - den känslan är suverän. Det känns verkligen som att ha bestigit ett berg. Den värsta passagen att komma förbi var min egen ovilja och en väldigt dålig manual, men jag gjorde det.

Och nu när hästen äntligen tagit plats mellan skaklarna, så är det bara att trava på tills vi kommit nerför berget igen.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.