Långt ifrån perfekt – det är nog bra, det

Samma sak i år igen. Jag tycker jag har koll, att jag faktiskt hinner med och så blinkar jag en gång för mycket och BANG!!! När jag tittar upp igen har kirskålen fullkomligen sprutat upp ur marken, ogräset tagit över i rabatterna.
Gräset – som jag inte trodde att jag hade – ser vildvuxet ut och piprankan har redan hunnit linda sig flera varv runt det fortfarande otvättade altanräcket. Det är bara pallkragarna som står där tomma och väntar på den inköpta jorden och fröna.

Det är lätt att bli stressad för mindre. Men idag har jag haft en sån där riktigt bra få-saker-ur-händerna-dag på jobbet och det finns inget som ger mig mer energi än att få bocka av saker på listan och verkligen se att det händer något. Så den där energin höll i sig även när vi kom hem från jobbet, Violen och jag.

Jag tog mig an den första utmaningen först: gräsklipparen. Skulle den gå igång i år igen? Första starten efter vintern brukar inte vara rolig och det är lite meck med att få bort tändstiften och torka rent det, när det behövs. Men den skötte sig utmärkt efter att ha fått nytt bränsle och pumpats några extra gånger på den där lilla knappen som ska tryckas på tre gånger, enligt den lilla klisterlappen som sitter kvar.

Gräsklipparen har jag fått ta över av föräldrarna när de gjorde sig av med sommarstugan. Säkert närmare 20 år sedan. En ny skulle säkert vara mer lättstartad och vara lättare att hantera, men den här puttrar beslutsamt på och är oerhört förlåtande trots att jag drar ut den på vår skogsstig och på tomten där grävmaskinerna gjorde ett gediget jobb i våras när nya vattenledningar grävdes ner. Det slog och smällde i knivarna ibland och jag höll andan, men nejdå, inte ger den här maskinen upp så lätt, inte.

Lika bra att fortsätta. Så jord fylldes på i pallkragarna och jag hade ett rackarns bra tempo ända tills Violen hojtade och undrade om det inte vore dags att börja med middagen. Ojdå, var klockan redan sju…

Den där känslan, alltså… När det börjar med stress i magen över att jag har halkat efter. När det är sådär, att vart jag än tittar så hittar jag ogjorda saker. De där locken som jag köpte fel; naturfärgade. Inte så snyggt till de svarta pallkragarna. Hur många gånger har jag inte suckat över dem – och mig – och tänkt att det är en fin tanke att måla dem, men det kommer förmodligen inte att bli av. Men det fixade jag också idag, så nu är de faluröda. Inte perfekt målade, men målade.

Inte är allt gjort, inte. Och det blir det aldrig heller. Jag har inte den ambitionen och heller inte den sortens trädgård. Jag har snarare en tomt med möjligheter. Skulle jag hålla den perfekt, skulle varje lite avvikelse irritera mig. Nu blir i stället det som är bra, ett riktigt lyft.

Ganska mycket ett tema i mitt liv, faktiskt. Jag har inget välstädat hem. Jag har en bil med trasig AC och bucklor på sidan som borde åtgärdas. Jag har en cykel utan luft i däcken. Jag har ganska många kilos övervikt. Jag har en lång lista med saker som jag borde göra.

Men… det skulle vara alldeles för erbarmligt trist om jag skulle ha det perspektivet hela tiden. Så:
Mitt hem kunde visserligen vara mer städat, men som det är nu gör det inget om någon kommer och hälsar på och råkar gå in med skorna på. Eller om jag själv gör det. Eller om hunden springer in med blöta tassar.

Jag ser fram emot att få en fungerande AC i bilen, men är okej med att det är bucklor på sidan. Det gör att jag inte behöver leta efter en säker plats att parkera på, för att undvika att någon repar den.

Cykeln är faktiskt bara att lära sig pumpa.

Kilona försvinner så sakteliga, men framför allt mår jag ju så himla bra både till kropp och själ.

Och tänk vilken tur att jag har en lång lista med saker jag kan göra – då lär jag ju aldrig få långtråkigt. 🙂

Ibland är det bra att tänka över sina perspektiv en smula.

 

 


Detta är inlägg 78 av 100.

Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.

Kategorier: Familjeliv och Motivation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − femton =