Jag försöker, men nää… Det får gå ändå

Dag 87

Hackad rökt skinka, majs, hackat äpple, tabasco, lättcreme fraîce… Händerna rör sig automatiskt, tar fram ingredienser, tömmer i en stor bunke, kokar pastaskruvar – för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men nu är det dags för en pastasallad igen.
I morgon är den sista lördagen i maj. Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna tänka mig att göra med den. Men inget av det står på schemat. Jag ska nämligen äta pastasallad ur en plastburk på en vanligtvis blåsig idrottsanläggning medan min dotter gör sin årliga insats på fotbollsplanen.

Jomenvisst, det är dags för Klassfotbollen. Den har varit ett gissel, det enda mörka molnet på Violens sex skolår. Sju timmars ska jag behöva stå ut med… Suck. Nej, slut med självömkan. Nu byter vi spår här.

För det är en sak att de första fyra årens klassfotboll föregicks av dotterns oro, deppighet och motvilja eftersom hon var tvungen att ställa upp om klassen skulle få med ett lag. Jag tycker dessutom att hela idén är befängd, för att det kostar 150 kr/barn och för att den exkluderar dem som inte kan vara med i klassen av fysiska, psykiska eller ekonomiska skäl. Det gick så långt att jag förra året med stöd av några föräldrar till argumenterade för att klassen inte skulle vara med, utan hitta på något annat tillsammans i stället.

Har jag verkligen glömt vad som hände sedan? Har jag glömt att den tidigare splittrade klassen teamade ihop sig, dottern fick i uppdrag att prata förstånd med mig – klart de skulle spela Klassfotboll! Hon ville verkligen spela, betonade hon med emfas. Och så blev det och laget visade upp en fantastisk laganda, strålande spelhumör och gick och vann hela rasket.

Nej, det har jag förstås inte glömt. Jag har inte glömt barnens eufori eller hur vi föräldrar var nästan lika uppe i varv som barnen efter att hejat fram ännu en seger.

Så… jag fördelar pastasalladen i två plastburkar, förbereder kaffekokaren och tänker att en lördag på en blåsig idrottsplats hur gärna jag än försöker, inte är tillnärmelsevis lika underbart som att vara hemma på tomten mitt i ett blommande paradis med öronbedövande fågelkvitter och olja en terass eller två.

Men med privilegiet att vara förälder följer det med en och annan bittermandel. Det är det, trots allt, värt.

 

 

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.

Kategorier: Föräldraskap och Motivation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 + fem =