I väntan på något roligare

Jag känner mig lite less. Sådär så att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför, för egentligen så är ju allt bra. Lite jobbgrejer som är sega visserligen, men nej det är nog inte det som är grejen ändå.  Jag tror jag lider av bekräftelsebakfylla…
Det var ju riktigt kul det där med cykelhistorien, som jag först skrev om här i bloggen och som sedan valsade runt i pressen. Det känns ju skämmigt att erkänna, men jag mår fint av lite uppmärksamhet. Jag mår över huvud taget bra över att bli sedd, eller när jag tänker efter, det kanske ännu mer handlar om att finnas med i ett sammanhang, faktiskt.

Jag har flyttat runt i livet och bott en hel del i stora städer. Att det skulle bli här i Skara som jag fann mig tillrätta kom som en överraskning för många vänner – men inte för mig. Jag tycker om att gå på stan och se människor jag känner, eller åtminstone känner till. Lite huvudnickningar, några korta meningar om hur livet går på. Bara så. Inte alls nödvändigtvis att gå vidare med att vi måste ses. Bara en trygghet i att se varandra.

Häromdagen blev det många sammanträffanden vid samma middagsbord. Jag hade föreläst på eftermiddagen och på kvällen var jag hos grannarna på lite mat, innan grannfrun och jag skulle sätta oss och jobba tillsammans. Det knackade på dörren och in klev en man som är nyinflyttad i trakten och som hade ett ärende till maken i familjen jag besökte. Han var också en av dem som jag hade föreläst för under eftermiddagen. Efter några korta meningar hade vi kartlagt varandra ytterligare; han är sambo med chefen på Violens ridskola.

Jag bara älskar det här pusselläggandet av kontakter och applåderade nästan av lycka över dessa sammanträffanden. Grannfrun däremot stönade över denna landsbygd där alla känner alla. Tänk så olika vi kan vara. 🙂

Och nu då, efter en multidos av uppmärksamhet, flera spontana samtal med folk på stan som jag inte känner alls, men som har egna cykeltjuvshistorier att dela med sig av eller bara vill ge mig en klapp på axeln för rådigt agerande, ja då känns det helt enkelt lite tomt. Det kanske inte är så konstigt. Det kanske till och med är helt normalt och säkert väldigt nyttigt. För hur var det nu Alfons Åbergs farmor sade när Alfons pappa hade förslag på hur de skulle göra för att hoppa över allt tråkigt?
”Det var det dummaste …”, och så skrattar hon ännu mer. ”Ja, det var det D-U-M-M-A-S-T-E jag någonsin hört. Då skulle man ju aldrig få skoj!
Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt! Var ni glada att ni är lessna! Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.”

Det ser jag fram emot. 😉

 

Detta är inlägg 28 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017

Kategorier: Landsbygden, Motivation, och Personlig utveckling.

Kommentarer

    • Ärligt Talat

      Du är snäll, du. Och det visste jag också sen tidigare. 🙂 Blir glad över att du läser min blogg. Tack! Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × fem =