Får utrymme att andas igen

Kategorier: Författarskap, Motivation, och Personlig utveckling.

Det är tio minus ute, nordan viner runt knuten och täljstensugnen slukar vedkorg efter vedkorg. Ändå är det kallt på trägolvet. Ändå känner jag tydliga vårtecken.
Fast inte ute då. Utan mer inne i mig själv. Det börjar rycka i vårstädningstarmen, minsann. Den där som får mig att stanna upp, se mig omkring och fundera kring vad som ger mig energi och vad som tar.

Vad gör jag med all tid egentligen? Och vad vill jag göra med all tid? Som någon klok människa sa, så är ju tiden det mest jämlika vi har. Alla får 24 timmar om dygnet. Jag tänker att jag måste vara lite mer målmedveten med min tid, om jag ska komma dit jag vill. Det är inte klokt vad jag lyckas fylla upp den med allt möjligt som jag visserligen valde aktivt en gång, men som nu liksom bara har hängt sig kvar. Det innebär en del avslut, sammanhang som jag funnits med i länge får stryka på foten, eftersom det inte är ett klockrent sammanhang längre.

Jag måste kunna känna att jag bidrar med något, att jag finns i ett sammanhang där jag får andra att växa och också växer själv. Jag vill inte lägga tid i ett föreningsliv där jag inte är beredd att jobba. Att sitta och huka när volontärer söks, i hopp om att jag inte ska synas och bli tillfrågad, det är inte min grej. Mer än så, det får mig att må fysiskt dåligt och jag drar mig från att gå dit över huvud taget. Då är det bättre att tacka för en fin tid, be om ursäkt och gå vidare.

Så det har jag gjort. Jag har lämnat en förening där jag varit aktiv i 20 år. Med visst vemod, men mest med stor lättnad. Så där så att det helt plötsligt gick att ta ett djupt andetag och fylla lungorna med syre ända ner till diafragman. Var sak har sin tid. Det som förut var lustfyllt och inspirerande har blivit pliktfyllt och dränerande. Det är inte föreningens fel, det är bara inte rätt sammanhang för mig i det skede i livet som jag befinner mig i. Jag har mycket att vara tacksam över, men jag vet också att jag har betalat tillbaka.

Kvasten sopar vidare med vårlig energi och i takt med att jag gör plats åt mig själv, får jag också energi att rensa i datorns mappar, ta tag i gamla surdegar och göra avslut på dem. Listor skrivs, bockas av och bränns upp. Tid frigörs och den tiden ger jag mig själv och skrivandet.

Som jag har längtat.

 

3/100

 

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − sex =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.